Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: Teorin om utvecklingens förlorare gör det lättare att avfärda SD-folket. Men teorin stämmer inte.

Det Sverige som SD:s anhängare vill ha tillbaka är inte ett land med höga tullmurar och traditionella industrijobb. Sverigedemokraternas folk kan inte avfärdas som bittra förlorare, skriver statsvetaren Anders Sannerstedt.

Vem bryr sig om bittra förlorare som inte hängt med i utvecklingen, frågar sig statsvetaren Anders Sannerstedt. Och han svarar själv: Så kan SD-väljarna inte beskrivas, teorin håller inte. SD:s sympatisörer är som folk är mest. Bilden: Jimmie Åkesson sommartalar hemma i Sölvesborg i augusti 2016.Bild: Emil Langvad/TT
Populismen har skördat stora framgångar det senaste året, i Storbritannien, USA, Österrike och kanske snart i det franska presidentvalet. SD pendlar runt 20 procent i åtskilliga opinionsmätningar. Vad är det som gör att så många attraheras av populistiska rörelser, partier och kandidater?
Ett vanligt svar på frågan handlar om ”utvecklingens förlorare”. Teorin, som har åtskilliga decennier på nacken, och som har många förespråkare bland framstående samhällsvetare, bland andra Ulrich Beck, säger att den som upplever sig förlora på samhällets sociala och ekonomiska utveckling röstar på populistiska partier i en förhoppning om att utvecklingen ska vridas rätt igen. Det handlar alltså om jobb som redan rationaliserats bort eller ligger i farozonen.
Teorin stämmer på äldre fall av populism, på bönderna i USA och Populist Party i slutet av 1800-talet, på småföretagarna och poujadismen i 1950-talets Frankrike, och på de till städerna inflyttade fattiga lantarbetarna i Perons Argentina på 40- och 50-talet. Stämmer teorin där, borde den väl fungera också idag?
Tanken är alltså att småföretagare som konkurreras ut och arbetare som förlorar jobben i globaliseringens tidevarv känner sig som förlorare och röstar populistiskt. ”Make America great again”, säger Trump. ”Ge oss Sverige tillbaka”, stod det på en Sverigedemokratisk valaffisch. Nyckelorden är ”again” och ”tillbaka”: det var bättre förr. Tanken om globaliseringens förlorare hörs också ofta i den svenska debatten. Efter valet 2014 kunde en känd musikprofil och idédebattör i ett godmorgonprogram i tv frammana bilden av en kraftigt överviktig, förbittrad arbetslös man i en otvättad undertröja som en gång varit vit, sittande med sin öl framför fotbollsmatchen på tv.
Teorin om utvecklingens förlorare gör det som synes lättare att avfärda SD-folket: Vem bryr sig om bittra förlorare som inte hängt med i utvecklingen? Klockan kan ju ändå inte vridas bakåt.
Det är dags att göra upp med den här teorin. Det räcker inte att en teori verkar trovärdig och spännande, den måste också hålla för en närmare granskning. Och teorin stämmer inte. Tre problem syns direkt:
1. Teorin kan inte förklara den snabba ökningen av stödet för populistiska partier. SD har gått från 1,4 procent i valet 2002 till 12,9 procent i det senaste valet. Skulle förlorarna ha blivit så många fler under denna tid?
2. Teorin pekar på arbetarklassen som utvecklingens förlorare. Visst, SD har sitt starkaste stöd i arbetarklassen, men närmare hälften av deras väljare (46 procent i valet 2014) är ändå tjänstemän eller företagare. Och många av tjänstemännen jobbar i den offentliga sektorn. På vilket sätt skulle de vara globaliseringens förlorare?
3. Skåne är Sverigedemokraternas förlovade land. Skulle förlorarna vara så många fler i Skåne än i mellersta och norra Norrland där SD är relativt svaga?
Men man kan också resonera på ett annat sätt: man kan undersöka SD-sympatisörerna mer direkt, genom olika enkätundersökningar. Jag har under en följd av år arbetat med sådana undersökningar, främst genomförda av SOM-institutet i Göteborg, några rikstäckande, flera med fokus på Skåne. Och jag ser ett tydligt mönster:
SD-sympatisörerna är som folk är mest; de har jobb, de har normala inkomster och ordnad ekonomi, de har normalt socialt umgänge. Visst, en del av dem står utanför den ordinarie arbetsmarknaden utan att vara studerande eller pensionärer. Men andelen SD-anhängare i utanförskap är endast obetydligt större än för svenska folket i stort (ungefär 10 procent mot 8 procent, det varierar lite mellan olika undersökningar).
Nu tänker någon att det kanske inte handlar om faktisk arbetslöshet utan om rädsla för att bli arbetslös. Inte heller det stämmer. SD-anhängarna är inte mer rädda än andra för att förlora jobbet. Min erfarenhet är att de inte är rädda för att invandrarna ska ta deras jobb: de vill tvärtom att invandrarna ska jobba! De är rädda för att invandrarna ska gå på bidrag.
Nästa invändning, sista försöket att rädda teorin, är att det kanske i alla fall finns en bitterhet, en vantrivsel med livet. Men nej: SD-anhängarna är i stort sett lika nöjda med sitt liv som alla andra.
Teorin om utvecklingens förlorare håller inte när den konfronteras med data. Däremot är SD-väljarna mycket missnöjda med utvecklingen i ett speciellt avseende, nämligen invandrings- och flyktingpolitiken. Det är därför SD-anhängarna är så negativa till globaliseringen: ju mer globaliserad världen blir, desto mer migration. Och det är därför som SD-anhängarna i så hög grad saknar förtroende för rikspolitiker, är missnöjda med hur den svenska demokratin fungerar, och anser att utvecklingen går åt fel håll. Det Sverige som de vill ha tillbaka är inte ett Sverige med höga tullmurar och traditionella industrijobb. De vill ha tillbaka ett Sverige utan utomeuropeisk invandring.

Anders Sannerstedt

Anders Sannerstedt är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet. Han är en av tio forskare från Lund och Göteborg som medverkar i SOM-institutets nya rapport om Skåne, som gjorts på uppdrag av Region Skåne och släpps under onsdagen. Sannerstedt deltar med en analys av Sverigedemokraternas skånska anhängare.
Läs också Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen