Kultur

Per Svensson: Lunds universitet i jakt på en ny identitet

Hur långt är det från domkyrkan och Kungshuset till de flygande forskningstefaten Max IV– och ESS-anläggningarna? Per Svensson undrar om Lunds universitet verkligen kan beskrivas som ett universitet.

Hur långt är det från domkyrkan och Kungshuset till Max IV– och ESS-anläggningarna?Bild: Jenny Rydqvist
”Två städer” är titeln på en av Charles Dickens mest kända romaner. Länge hade det också kunnat vara rubriken till en artikel om Lund. Nu framstår det som rimligare att fråga sig hur många städer Lund egentligen är och kan bli.
I evigheter har det tjatats om det kulturella avståndet mellan Lund och Malmö: lärdomsstaden och krämarstaden, akademikerstaden och arbetarstaden, Kungshuset och Kronprinsen.
Men sanningen är ju att avstånden inom respektive stad länge har varit lika stora, om inte större. Lund har varit minst två städer, både medeltida bildningsstad och modern industristad. Ändå kunde Sydsvenskans gamle Lundachef Jan Mårtensson mana fram en underförstådd kulturell och social gemenskap med den stående vinjetten ”Detta Lund”. Skulle den vara möjlig i dag? Kanske. Myternas makt är stor. ”Dessa Lund” vore ändå en rimligare formulering.
Hur långt är det då från domkyrkan och Kungshuset till Max IV– och ESS-anläggningarna? Å ena sidan den medeltida katedralen och renässansresidenset. Å andra sidan två flygande forskningstefat som landat på en åker i stans norra utmarker?
Domkyrkan, uppförd på 1100-talet, var en gång säte för den nordiska ärkebiskopen och kom senare att tjäna som Lundauniversitetets första undervisningslokal. Kungshuset, uppfört mot slutet av 1500-talet, var först länsmans- och biskopsresidens och övertogs sedan av universitetet. Här undervisades det så sent som för ett par år sedan fortfarande i ett av universitetsväsendets urgamla kärnämnen, filosofi. Kan man tänka sig bättre sinnebilder för universitetets roll som förvaltare av ett klassiskt lärdoms- och bildningsarv?
Forskningsanläggningarna i nordöstra Lund, Max IV och ESS, är å andra sidan övertydliga manifestationer av ett universitet som accelererar in i hittills okända galaxer av upptäckter och tillämpningar. Tefaten bemannas av internationella elitbesättningar utan djupare relationer till vare sig lundaknaken eller Tegnérstatyn.
Och någonstans mellan dessa ytterligheter hittar vi en pressad akademisk lärarkår som mest av allt skulle vilja få lite tid för egen forskning och tusentals studenter som mest av allt vill få en examen som ger dem ett jobb och en bostadsrätt.
Kan alla dessa skilda Lund beskrivas som ett universitet? Kan de rymmas på ett och samma gedigna bildningsgolv? Kan de växa samman under ett och samma valv av vetgirighet?
Det tror jag är en central fråga, svår att undvika när jag och Lynn Åkesson, dekan vid Humanistiska och teologiska fakulteterna i Lund, i kväll får chansen att under vänliga former grilla sex av Lunds universitets rektorer: Carl-Gustaf Andrén, Håkan Westling, Boel Flodgren, Göran Bexell, Per Eriksson och nuvarande rektor Torbjörn von Schantz. Evenemanget är förlagt till klassisk mark, Athén i AF-borgen, och starttiden är klockan 19 (det sceniska rektorssamtalet är en del av universitetets jubileumsfirande).
Lunds universitet grundades i december 1666. Invigningen ägde rum drygt ett år senare, den 28 januari 1668. Invigningsdagen var också kunglig namnsdag, Karl-dagen, och biskopen Peder Winstrup försäkrade i sitt tal att ”detta nya Göta Rikes Akademi här uti Lund uti hertigdömet Skåne /…/hädanefter av oss och alla efterkommande” skulle kallas Regia Academia Carolina.
Om detta, och mycket annat, kan man läsa i den nyligen utgivna jubileumsboken ”Lunds universitet under 350 år”, redigerad av Björn Magnusson Staaf, Fredrik Tersmeden och Petra Francke.
Jubileumsåret kommer att präglas av ytterligare boksläpp, utställningar, föredrag och festligheter. Nu på lördag hålls en större jubileumshögtid i universitetsaulan och samma dag återinvigs Skissernas museum med pompa och ny restaurang. Kungaparet ska närvara.
Från en kunglig Karl till en annan, från en provinsakademi med en handfull professorer och bara något fler studenter till en närmast oöverskådlig och myllrande globaliserad studie- och forskningsmetropol. Finns det några likheter mellan Regia Academia Carolina och Lund University? Skulle kanske vara att man redan då var intresserad av att hävda sig på marknaden. Lund lyckades värva en internationell stjärnakademiker som kunde ge det nya universitetet prestige och locka studenter: den tyske rättsfilosofen Samuel von Pufendorf. Han blev, kan man läsa i jubileumsboken, den mest välavlönade professorn i Lund. Dessutom fick han ut ”nästan hela den lön han hade rätt till, något som ledde till avund från andra lärare.”
Ja, ja, det där sista, den ömsesidiga avunden, är väl en akademisk tradition vars överlevnad man inte behöver oroa sig för. Men i övrigt?
När man bläddrar i jubileumsboken slås man av hur länge det mesta faktiskt förblev sig likt. Några få givna fakulteter. Ett antal professorer. En förhållandevis liten studentkår. Så ser det ut, i ett par sekel och ytterligare några decennier. Därefter en plötslig våldsam expansion på alla områden och åt alla håll: Massuniversitet. Nya ämnen. Nya forskningsfält. Nya organisationsformer. New Public Management. Och nu kommer ESS och MAX IV att göra det ännu svårare för Lund att hålla fast vid bilden av sig själv som de fria andarnas och storslagna tankarnas pittoreska småstad.
Jag är en av flera externa medlemmar i universitetets kulturråd, som startats av den nuvarande universitetsrektorn Torbjörn von Schantz. Rådets existens är, bland annat, ett uttryck för en oro hos universitetsledningen över att de nya fantastiska forskningsanläggningarna ska bli så dominanta att Lunds universitet i omvärldens ögon förvandlas till ett slags forskningens internationella storflygplats; ett forskningscentrum snarare än ett komplett universitet.
Det finns därför en vilja från universitets sida att också lyfta fram bildningsarvet och rollen som kulturinstitution. Det är också därför universitetets nya besökscentrum ska förläggas till Kungshuset. Det är viktigt att förankra också de flygande tefaten i historien.
Ankarrepen flätas. Men kommer de att bli starka nog att stå rycken för de kraftfulla tidsvindarna? Jag kan känna stark oro för de ämnen som ligger mig själv närmast: de humanistiska. Sedan flera år tillbaka är också humanioran underkastad stränga krav på mätbarhet och förmågan att göra sig gällande på en internationell (i praktiken engelskspråkig) akademisk marknad.
Det är ett paradigm hämtat från naturvetenskapen och medicinen, och fungerar säkert utmärkt där.
Men humaniora är ett annat slags vetenskap. För humanisten är språket både forskningsobjektet och det känsliga forskningsinstrumentet.
Runtom i den svenska akademiska världen förmås nu humanister med lock och pock att överge det språk de behärskar fullt ut, svenskan, för att i stället publicera sig på formelartad engelska. Istället för att publicera sig i bokform, med chans att nå ut till en nationell offentlighet, förväntas de dessutom pumpa ut vetenskapliga artiklar i det stora globala kretsloppet.
Det är lika dumt som om naturvetare skulle tvingas använda mikroskop med lite halvtaskig upplösningsförmåga samtidigt som de uppmanades att inte använda siffror och formler i sina forskningsrapporter.
Kan man tänka sig ett universitet utan en levande humanistisk tradition? Kanske inte.
Och kanske är det just därför, för att den klassiska bildningen är så hotad, som vi så gärna talar om den. Kanske är det just därför de akademiska ritualerna och jubileerna numera ges så stort utrymme?
I dag kan en professor avskedas på grund av arbetsbrist, som vilken annan industriarbetare som helst. Kanske är det just därför som professorer och lektorer i dag så gärna talar om sig själva i termer av ”vi i akademien” (det hörde man aldrig när jag var student på 70- och 80-talet).
Och kanske är det därför man runt om i Europa i dag talar så mycket om Wilhelm von Humboldt, det universitet han grundade i Berlin i början under 1800-talets första år och de akademiska ideal som förknippas med hans namn: ett organiskt förhållande mellan undervisning och forskning, frihet att lära, frihet att lära ut, personlighetsdaning.
I en färsk och spännande bok om universitet och universitetsdebatter ”Humboldts universitet – bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia” påpekar lundahistorikern Johan Östling att den runt om i Europa florerande Humboldt-kulten är ett sent fenomen. I Sverige dröjer det ända ”till 1900-talets sista decennier innan Humboldttraditionen/…/ kom att betraktas som ett konstituerande element för det moderna universitetet”.
Det är en intressant iakttagelse. Man saknar inte lagårdskarlen förrän båsen är tomma.
Gå till toppen