Kultur

Nya Skissernas lyfter konstlivet

Idag öppnar nya, ombyggda Skissernas museum. Thomas Millroth går husesyn och är imponerad.

Väggmålning av Swoon från utställningen "Haven" på Skissernas museum. Klicka bilden för att se hela väggmålningen.

Skissernas museum

KONST. Andreas Eriksson "Work in Progress", Swoon "Haven", Charlotte von Poehl "Patchworks". Lund, t o m 13/8.
Skissernas Museum öppnar igen. Det är inte bara arkitektbyrån Elding Oscarsons tillbyggnad med restaurang och reception som är ny. De svenska och internationella salarna är förnyade, men det nordiska är borta, och den mexikanska salen har fått ett lyft, ja, i princip är det bara Johan Celsings tillbyggnad från 2005 som är sig lik. Golv, socklar, skåp, väggar, väggtexter, allt skiner nytt.
Museet är en idé. När Ragnar Josephson (1891-1966) grundade Arkiv för dekorativ konst 1934 ville han utforska vägen från skiss till färdigt verk. Tanken lever verkligen i den nya till- och ombyggnaden.
Den blåsiga innergården har byggts om till ett stort rum med spegeltak och blivit Birgit Rausingsalen. Där har nu den amerikanska gatukonstnären Swoon gjort målningar i monumentalformat, som har sitt ursprung i hennes möten med flyktingar i Malmö. Deras starka historier har också inspirerat henne till kommande berättarprojekt. Museet öppnar sig mot samhället, var skulle annars offentlig konst höra hemma?
Birgit Rausingsalen har blivit ett historiskt hjärterum. Här kan besökaren följa hur Skissernas museum vuxit fram. Från den grå fasaden på den gamla gymnastiksalen, där arkiv för dekorativ konst först fick plats, via Hans Westmans tillbyggnad några år senare till 1980-talets utbyggnad. Genom fönstren skymtar Johan Celsings vackra utställningsrum.
I de salarna visas Charlotte von Poehl. I det första rummet har hon fyllt väggarna med sidor ur skissblocket. En personlig undersökning av museet, dess samlingar och historia. Jag stannar och läser fascinerad, men inser omöjligheten i att gå igenom allt. Varför inte låta Poehls skissblock bli den första i en serie artists books, där konstnärer möter museet?
Detalj av kristaller i Charlotte von Poehls tillfälliga utställning "Patchworks".Bild: Johan Persson
I nästa rum har hon placerat pyttesmå likartade skulpturer i tusental över hela golvet, men ingen färg upprepas. I det sista rummet väntar 500 olika kristaller på att flyttas till sitt offentliga rum. Ljuset skimrar, von Poehls verk bärs av ljus förtätning. Genom rummets panoramafönster ser besökaren den blivande uteserveringen och skulpturparken – och den nya tillbyggnaden som smyger mjukt intill den äldre byggnadskroppen. Fasaden av glas och cortenstål öppnas generöst mot staden.
Den ljusa öppna receptionen leder rakt in i den svenska salen. I rummet har fantastiskt konsthistoriskt kaos länge härskat. Här finns några av museets mest kända verk, som skulptören Ivar Johnssons väldiga väntande sjömanshustru och Isaac Grünewalds vigselrumsskisser. Nu är det städat med praktiska hyllor och gamla berättelser träder fram på nya vis. Fler samtida har fått plats och följs av små tillägg som gör konsthistoria till levande materia, till exempel att hänga textilkonstnären Marianne Richters geometriska energiurladdning i rött bland konkretisterna. Genialt.
Trots allt saknar jag det nordiska. Det gränslösa svensk-danska har kommit bort. En berättelse fylld av situationister, imaginister, konceptuella med namn som CO Hultén, Jørgen Nash, Asger Jorn, Hardy Strid, Lis Zwick, Mette Aarre, Vassil Simittchiev, Anette Abrahamsson, Ditte Ejlerskov. Borde inte de få rum?
Jag lämnar den svenska salen med blandade känslor för att gå in i den internationella. Och blir på bättre humör redan i korridoren mellan salarna, där jag upptäcker reliefer av skulptören Antoine Bourdelle. Vän och mentor till Parissvenskar som Bror Hjorth och Carl Frisendahl. En fransk-svensk berättelse. Den är viktig. Men det är ju också den svensk-danska!
Internationella salen på Skissernas museum efter renovering och nyinstallation av konsten.Bild: Johan Persson
Nå, den renoverade internationella salen med nyramade och rengjorda verk av Delaunay och Matisse tar udden av kritiken. Efter omgörningen är detta en av de vackraste museisalar som finns att se.
Samtalet mellan då och nu är grunden för museet. I bästa konstverkets-födelse-anda visar Andreas Eriksson sina målningar till Karolinska. Först ett bildspel, där processen följs närmast lager på lager. Så en liten utställning med små målningar, omöjliga att reproducera, nödvändiga att försjunka live i.
Ragnar Josephson skrev i "Konstverkets födelse": "Vi begränsa oss inte till att blott se och avnjuta det färdiga verket. Vi ställa frågor till det, som röra dess ursprung, dess syfte, dess medel. Vi vilja lära känna dess hemligheter."
Det är en idé om konsten från ax till limpa, men också en övning i att se. Georg Pauli lär ha varit den som 1933 tände Josephsons intresse för skissens betydelse. I rummet med Henry Moore finns nu en vägg med Paulis skisser till Jönköpings läroverk. Idag väcker de här teckningarna och målningarna från trevande till färdigt material andra genealogiska frågor än den tidsmässiga. Rum som kinesiska askar, dolda rottrådar, museet som loop. Om igen, men olika.
Skissernas har en överväldigande hängning, som jag hoppas skiftar oftare, med tillfälliga utställningar som motstämmor - omgörningen förstärker det unika. Det är ingen tvekan om att det måste betyda mycket för Lunds lätt kantstötta konstliv; men också för Konsthögskolan i Malmö. Ett tätt samarbete skulle sitta fint för hela regionens konstscen.
Tänk att idén om Konstverkets födelse rymmer så många berättelser och inspirerande frågetecken, som det nu finns fantastiska rum för.
Läs alla artiklar om: Skissernas museum
Gå till toppen