Green Day kan säkert uppfattas som ett ytterst komplext band: några bekännande punkare som laddar sin scenshow med pyroteknik nog för att överglänsa tre-fyra deltävlingar i Melodifestivalen och vars största hit är en samhällskritisk temaplatta som snart omvandlades till Broadwaymusikal. "American Idiot" har framförts också i Malmö, på självaste Malmö opera – varken mer eller mindre.

Men egentligen är allt väldigt enkelt. Bandledaren Billie Joe Armstrong formulerar svepande, men uppseendeväckande slagord som motsvarar såväl punkens outsider-identitet som massmötets krav på känslomässig kommunikation. Och han är en hejare på sångmelodier. De är allihop lätta att sjunga, men han gör det med mer bärkraft och värme än man har rätt att begära. Hans röstklang är väldigt fin.

Han är också en älskvärd scenpersonlighet som inte minst förstått att bejaka fansens hängivenhet. Tre gånger under lördagskvällens lopp drog han upp ett fan som får sjunga eller spela gitarr på scenen – ritualen är etablerad sedan början av turnén. Tjejen som lirade gitarr i låten "Knowledge" gjorde det verkligen bra – stjärnan blev så tagen att han bröt mot manus och skänkte bort gitarren. Rörande, alltihop.

Mindre rörande var bandets ovana att bryta ner åtminstone hälften av sina låtar och lägga in avtändande allsångs- och "dey-oooo!"-partier, eller för den delen bara stå och harva. Det är ett billigt sätt att variera tempot i showen, men låtarna blev lidande. Varför inte låta de komprimerade treminuterslåtarna få vara just så där komprimerade? Resultetat blir inte dynamik, det blir bara ryckigt.

Desto bättre var den här sexmannaversionen av Green Day när de tog sig an några mer sammansatta låtar där olika teman ställs mot varandra – där hände något under färdens gång, på riktigt. "Jesus of Suburbia" är det mest kända exemplet, men ännu mer lyckad denna kväll var nya albumets "Forever now" där fyra sångare sjöng två halvt konkurrerande melodier parallellt. Byggstenarna är allihop enkla – Billie Joe Armstrong förstår poängen i att vara lättläst – men genom att sätta samman dem fick musiken en känsla av äventyr eller åtminstone luftombyte. Om inte annat var det ohyggligt skönt att för ett tag komma ifrån den raka och jämna fyrtakten.

Också i andra avseenden var det blandad kompott denna kväll. Vissa låtar är så standardiserade att de blev svåra att skilja åt. Några nummer var rätt jönsiga – från den stompiga pubdängan "Minority" till potpurriet som bandet lirade i liggande position (en av dem bar vikingahjälm). Fast powerpoppiga "Scattered" var väldigt tät och "Basket case" håller än.