Lund

Andreas Ekström: På besök hos dem som inte springer

Det gjorde jävelusiskt ont. Men det var en smärta som gick att använda till något.

Andreas Ekström reporter HD SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
Under den gångna veckan har jag provat ett annat liv: det som gammal, det som rörelsehindrad, det som sjuk.
Det vill säga: det har jag inte alls. Den som vet att frihet och friskhet väntar åter om bara några dagar lär sig nog inget på djupet om vad det vill säga att permanent behöva anpassa sig till en begränsad tillvaro.
Men så här var det i alla fall. Efter en gallstensoperation (man blir lätt lite extra gallsprängd i mitt jobb, jag borde väl försöka få det klassat som yrkesskada) drabbades jag av ovanliga men ofarliga komplikationer.
Jag fick jävelusiskt ont. Det blev några extra dagar på sjukhus, det blev en massa mediciner – och så drabbades jag av den där märkliga känslan av att få en annars oinskränkt fysisk rörelsefrihet inskränkt. Bara med svårighet kunde jag sätta mig i en bil, eller resa mig ur en säng. Att gå upp för åtta trappsteg kändes som något jag ville planera in i dagsschemat, för att kunna samla kraft både före och efter.
Att nysa eller hosta var inte att tänka på. Jag hade hellre skurit av mig näsan.
Ändå var det ju inget att bry sig om, detta. Det var en småsak. Det tog verkligen bara några dagar att bli nästan som vanligt igen, och att jobba upp konditionen med korta och långsamma promenader. Men hur det än är, så ser man staden på ett annat sätt när man plötsligt inte kan ta några raska löpsteg snett över Klostergatan för att hinna före en taxi som kommer farande aningen för fort. Eller när det plötsligt spelar enorm roll om det finns en sittplats eller inte på bussen vid Botulfsplatsen. Ska jag vänta på nästa avgång? Orkar jag stå, även om det skumpar mycket där på vägen upp förbi Stortorget?
Min inre termostat blev på något sätt påverkad också. Kroppen växlade mellan frossa och ångande värme. Är det värt ansträngningen att kränga av sig jackan, eller ska jag bara vänta ut det? Finns det tillräckligt med plats på det här caféet för att jag ska kunna lägga jackan på en stol, eftersom det gör för ont att sträcka uppåt så mycket som behövs för att hänga den på en av krokarna?
Jag mår helt bra igen. Detta var ingenting. Men för varje litet turismliknande besök i en tillvaro som inte är ens egen, så kan man välja att vidga sitt utrymme för tolerans för det avvikande, sin vilja att göra ansträngningar för dem som inte har det lika osannolikt lätt med alla småsaker som man själv har.
Staden är lika mycket deras som min, och måste byggas så.
Gå till toppen