Festivalen med ryska mikroöl på Malmö brygghus i helgen blev en positiv överraskning på många sätt. Jag lyckades prova ett tiotal öl och kunde notera att nivån på kvaliteten var nästan lika hög som alkoholhalten.

Två skönhetsfel, ändå: Publiksuccén gjorde det svårt att ta sig fram genom trängseln till de livsnödvändiga hinkarna där man häller ut ölen man inte tänker dricka upp. Ska man ta sig igenom tio öl (det fanns fler än det dubbla) som sällan mäter under åtta-nio volymprocent så vill man inte ha så mycket. Det här var kraftiga saker.

Och så det andra: ipan var överlag rätt taskig, präglad av ofräsch humle som smakade som dammig tall. MEN med ett lysande undantag: Stanley Knife från Green Brewery, som verkligen smakade friskt! (Och var svagare än alla de andra.)

De bästa ölen var generellt sett ändå dessa som anknöt till (Russian) Imperial stout, en brittisk öltyp som under 1700-talet och en bit in på nästa sekel var en stor exportsuccé med stor marknad i de baltiska områdena. Velka Morava representerades av en vanlig men välbryggd Extra stout, men allra mest lyckad var en av de båda imperiepoeter/stout-ölen från Jaroslavl utanför Moskva. Deras Black Flag är en porter på 9,5%: kraftig, med rätt hårt rostad malt som gav en stark förnimmelse av mörk chokladkaka och starkt kaffe. Stor maltkropp, med fin sötma fast ingenting klibbigt. Fin ton av läder gjorde drycken komplex.

Ifall den håller samma klass till vardags – och detta alltså inte bara var en ovanligt lyckad batch som visades upp i detta skyltfönster med församlade nördar – så vill man nästan åka dit, till Jaroslavl.

Bland mer kuriösa öl hittade jag en Brent Madeira från One Ton, en rätt fin (kopparfärgad) och lagom syrlig hallonöl från Stamm samt en ”intressant” hybrid som Velka Morava bryggt med druvor och som fått namnet Metamorphoses. Här kastas man mellan öl- och vinvärlden, på ett vis som är lika välkommet som de där kräkreflex-åken på Tivoli som försätts med varningslappar. Det var inte äckligt, bara förvirrat.