Kultur

En rörelse för mycket

Vad gör man när publiken bryter kontraktet? I tisdags ville Malena Forsare ropa ut att modiga dansare måste få ha en frizon.

Juli Reinartz gästade Dansstationen i tisdags och onsdags med verket ”You said you’d give to me – soon as you were free”.Bild: Liz Rosenfeld
Med en bestämd rörelse lyfter koreografen Juli Reinartz armarna mot taket. I varje hand håller hon en sprayflaska som ger ifrån sig pustar av vatten. Så tar hon ett steg in i fuktmolnet och låter kroppen omslutas.
Sekvensen är finlemmat kort, men efteråt ska jag tänka på den som en övergång i verket ”You said you’d give to me – soon as you were free”, som i veckan öppnade dansvåren på Dansstationen i Malmö. Det är ett verk som vill skapa motstånd mot kommersialiseringen av kroppen. I avgränsade scener studeras detta genom repetitioner: Juli hoppar på en studsmatta med håret i flygande sky. Juli pendlar med armarna i luftcrawl. Med ett avslappnat ansikte avsvär hon sig den gängse bilden av kvinnan i offentligheten. Här finns inget behagsjukt – i molnet av fukt är hon fri.
Men så händer något som oväntat understryker föreställningens tema. En svettig och glad Juli Reinartz har makat sig upp mellan stolsraderna och bjudit in till interaktion. Någon som vill smaka på sprayflaskans vatten? Någon som vill ha lite make-up? En figur anmäler sitt intresse och tar på danskroppen lite för mycket, lite för länge. Han kikar ner i linningen på baksidan av hennes shorts. Jag sneglar runt, men få tycks märka vad som sker.
Där och då vill jag resa mig upp och ropa. Om modiga dansare som skapar en frizon. En plats i samhället som tillåter ett utforskande av vad det är att vara fysisk människa och som skiljer sig från allt. Jag tänker på gängse arbetsmiljöregler. Om kontraktet som publiken måste godta. Men ­­istället sitter jag kvar i mentala kramper och grubblar över danskonstens potential – att den ordlöst och utan gränskontroller öppnar sig för våra blickar. Att detta samtidigt är dess sårbara punkt.
Efteråt förhör jag mig bland några av Malmös scenkonstbesökare. Alla kan de vittna om någon enskild händelse som liknar den på Dansstationen i tisdagskväll. En man krälade upp på scenen och sträckte sig skrikande efter det feministiska scenkonstkollektivet. En annan man filmade en kvinnlig artist som hade bar överkropp och sparkade omkring sig när han leddes ut. En tredje man ställde sig kväll efter kväll för nära en naken performanceartist som blundande vandrade runt i rummet.
I Malmö kan danspubliken under våren fortsätta att följa Skånes Dansteaters undersökning av dansföreställningens former i ett nytt verk av Ben Wright. Eller också promenera in i dansteaterns organiska samarbete med Lantbruksuniversitetet i Alnarp, som planerar att låta en trädgård växa fram över hamnens hårda asfaltsmarker. På Dansstationen sticker gästspelet med Akram Khans familjeföreställning ”Chotto Desh” ut, men lika intressant blir visiten av fjolårets Birgit Cullberg-stipendiat, malmöbördiga Alma Söderberg. På Inkonst presenterar Sebastian Lingserius ett verk om träningsideal medan Dana Michel från Kanada garanterar utbudet av artister som avviker från normträdet. Och ja: Cullbergbaletten kommer!
Detta är koreografer och kompanier som vill få oss att drömma fysiskt, att rasa ut i nya fantasier, att förlora greppet om verkligheten som vi trodde vi kände den. I övrigt råder samma jämlikhetens lagar som hela vår demokrati vilar på: Respekt för den andre.
Gå till toppen