Kultur

Konventionell Kennedybild

Natalie Portman spelar Jackie Kennedy i Pablo Larraíns film som utspelar sig efter mordet på hennes make John F Kennedy.Bild: bill@graypictures.com

Jackie

BIO. DRAMA. USA/Storbritannien/Frankrike, 2016. Regi: Pablo Larraín. Med: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.40.
Valet av chilenaren Pablo Larraín som regissör för en film om Jackie Kennedy dagarna efter mordet på hennes make president John F Kennedy överraskar kanske en del. Den som däremot har sett Larraíns ”No” (2012), om mediemanipulationer i samband med Pinochetvalet i Chile 1988, och i synnerhet ”Sällskapet – El Club” (2015), om pedofili inom katolska kyrkan, blir mindre förvånad. Få regissörer kan likt Larraín skapa en mångtydbar atmosfär där åskådaren gång på gång måste försöka greppa rollgestaltens karaktär. I hans filmer finns sällan tydliga gränser mellan vitt och svart, gott och ont. När man tror sig förstå vad som pågår inom en viss individ, ändras snabbt förutsättningarna och nya drag träder fram. Publiken hålls i ett mentalt skruvstäd och till och med skräckfilmsgenren gör sig påmind.
De här dragen kan bara bitvis appliceras på Noah Oppenheimers manus ”Jackie”, där presidentänkan i ett chockartat tillstånd för en komplex strid mellan att å ena sida vilja mytologisera Kennedyeran, inklusive bilden av den tjusiga, rika, lyckliga familjen i Vita huset, och å andra sidan hävda sin egen person och inte endast framstå som ”Mrs John Kennedy” utan även som någon som gjort personliga avtryck i form av exempelvis den nystajlade presidentbostaden. Därtill finns hela tiden vibrationerna av makens otrohetsaffärer under ytan. Ett litet exempel på det blir tydligt när Jackie kommer med den med tre ljus prydda födelsedagstårtan till sonen John John och sjunger ”Happy birthday”. Det är ofrånkomligt att inte då minnas Marilyn Monroes version ”Happy birthday Mister president” något år tidigare och senare vittnesmålen om hennes relation till John F Kennedy.
”Jackie” fungerar bäst när Pablo Larraín kan skapa bilder för presidentänkans inre tillstånd, exempelvis då hon i regn och dimma och iförd högklackade skor vinglar fram på Arlingtonkyrkogården och letar efter rätt plats för makens grav. Men manuset ger inte så många möjligheter för den typen av visualisering. Mestadels resulterar det i ett förhållandevis konventionellt bildberättande.
Filmens ram är en intervju, baserad på en autentisk artikel i tidskriften Life och redigerad på hennes order. I den klipps sedan in tillbakablickarna från mordet och dagarna efteråt. Hur ska begravningen se ut? Planerna ändras gång på gång allt efter Jackies idéer och humörskiftningar. Ska hon genomföra den först tänkta processionen i stil med den på Lincolns begravning eller lyssna på säkerhetsrådgivarna som säger nej? Intervjun med Billy Cudrups journalist är ett snyggt stildrag som också påminner om att Jackie Kennedy hade en egen journalistbakgrund.
Natalie Portmans Oscarsnominerade rolltolkning är inte dålig men skådespelaren förmår ändå inte riktigt nå det djup som det komplicerade porträttet kräver.
I stället tar Peter Sarsgaard (Bobby Kennedy) de bästa scenerna som den sörjande brodern och den nära politiska rådgivaren. När han tar upp ångern över att demokraterna inte gick längre när det gäller medborgerliga rättigheter samt tvivel i samband med Kubakrisen och Vietnamkriget tillförs en intressant dimension. Den hade gärna kunnat få större utrymme.
Alldeles utmärkt är också John Hurt i en av sina sista roller. Han spelar den katolske präst som Jackie öppnar sig för i samband med begravningen och resulterar en av filmens mest gripande scener.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 3 februari
Gå till toppen