Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Svenskarna, solen - och skuggorna

Skattesmitare och alkoholister. Fördomarna mot svenska pensionärer som flyttar till Spanien på ålderns höst är många. Men en annan bild träder fram ur socialantropologen Anna Gavanas gedigna reportage, skriver Malin Krutmeijer.

Bild: Jenny Rydqvist

Anna Gavanas

BOKEN. Pensionärsplaneten – Spaniensvenskar och pensionsmigration i en globaliserad värld. Makadam.
De är lyxlirare, skattesmitare, Sverigehatare och alkoholister – så ser fördomarna mot Spaniensvenska pensionärer ut. I alla fall om man ska tro dem själva. I Anna Gavanas intressanta och levande reportagebok ”Pensionärsplaneten” rasar Spanienboende äldre svenskar mot stereotypen av den brunbrända, supiga glidaren.
Jag har annars själv känt ett par numera döda personer som jag nog får säga delvis bekräftade den bilden, förhoppningsvis minus skattesmitandet. De levde livets glada dagar på Solkusten så till den grad att det inte slutade alldeles väl. Precis som flertalet av dem som tar med sig pensionen och drar till Spanien, flyttade de hem igen när sjukdom slog till. Till skillnad från de flesta andra Spaniensvenskar talade de vid det laget flytande spanska, men att behärska språket var ändå inte trygghet nog när livet tog en dramatisk vändning.
Spaniensvenskarna i min närhet var roliga och färgstarka, och det är de som Anna Gavanas möter också. I sitt förord anger hon just detta som skäl till att hon valt reportageformen för sin bok. Hon är socialantropolog, men kände att en forskningstext inte kunde ge fullt utrymme åt alla livfulla personligheter som delat med sig av sina erfarenheter och öden.
Resultatet visar att hon valde rätt form: det är verkligen en upplevelse att möta alla dessa ”pensionsmigranter”. De spränger sig ur boksidorna med stark närvaro och karisma, men Gavanas behåller skärpan och analysförmågan. Hon belyser ett sammanhang och frilägger sociala och kulturella mönster.
Hon har intervjuat över 200 personer på 24 orter på spanska fastlandet och Kanarieöarna. De hör till en stor grupp: 2011 beräknades 90 000 svenskar vara bosatta i Spanien, och då registrerar sig ändå inte alla permanentboende pensionärer i landet. En del tillbringar också somrarna i Sverige.
Fram ur Gavanas intervjuer och iakttagelser träder något som liknar en subkultur med starka normer, befolkad och uppburen av människor med vitt skilda livsvillkor – något de i viss mån döljer. Här råder nämligen ett slags klasslöshetsideal som flera av de intervjuade beskriver som att vara "normal" eller "vanlig". Olle och Titti, före detta grundskollärare som bor på en husbilscamping vid Solkusten, definierar ytterligare två grupper av Spanienpensionärer: snobbar/golfare och alkoholister/vulgoturister.
Olle och Titti själva betraktar sig givetvis som "vanliga", precis som i stort sett alla som Gavanas träffar. Gustav och Gullan är hängivna golfare, men noga med att framhålla sin ödmjukhet och goda skattemoral. Den välbärgade Rigmor menar att "hysterisk lyx" vore "oklädsamt". Ingen anser sig vara alkoholiserad eller för den delen turistig, trots att de faktiskt bor på turistorter. Istället ser de sig som kontinentalt osvenska, för här är "svenskt" inte något positivt. Ackompanjerade av en ständig doft av kaffe och kanelbullar sjunger pensionärerna samma klagosång om alla de andra tråkiga, asociala svenskarna som kräver knäcke med Kalles kaviar.
De tycker det är viktigt att anpassa sig, men som Gavanas noterar verkar detta framför allt betyda ett slags konsumtion av "spanskhet": av mat, tjänster och kanske kultur. Ytterst få av dem hon intervjuar talar spanska eller har spanska vänner. De är öppna med att de bor i svenskdominerade områden och mest umgås med andra svenskar. Några av dem drar lite skämtsamt paralleller till bilden de har av vissa invandrargrupper och förorter i Sverige. De jämför sina segregerade svenskkolonier med Rosengård i Malmö, och sig själva med assyrier i Södertälje – "det är faktiskt naturligt för landsmän att hålla sig till varandra".
Men de är noga med att understryka att de bidrar till den spanska ekonomin. Med svenska pensioner konsumerar de spanska varor och tjänster och ”ligger inte staten till last”. Det är som att de inser att de är invandrare i Spanien, men tycker att ordet invandrare har en dålig klang och måste nyanseras.
Här har vi människor som åtnjuter en bekvämt svenskanpassad infrastruktur och håller sig till varandra, men absolut inte vill framstå som "svenska", det vill säga trista och istadigt ointegrerade. De ser sig gärna som lite annorlunda, och samtidigt som vanliga och normala inom den egna gruppen. Det låter onekligen som en balansakt.
När Gavanas skrapar lite på det klasslösa vanlighetsidealets yta visar det sig att inte så få pensionärer faktiskt har väldigt låga inkomster. Bland dem finns änkor som fått det avsevärt ekonomiskt sämre sedan deras män dog. En stark Spaniensvensk tvåsamhetsnorm, för övrigt strikt heterosexuell, förpassar dem till gemenskapens marginaler där de försöker hjälpa varandra. Andra får närmast betraktas som fattigdomsmigranter. Förtidspensionerade Doris och Staffan får sina sammanlagt 14000 kronor i månaden att räcka betydligt längre i Spanien än i Sverige. Detsamma gäller Stellan, som har svår reumatism och 7000 i månaden att leva på. Gavanas möter till och med en man som lever som uteliggare på en av turistorterna. Han sparar ihop till en billig biljett till Spanien under den kalla årstiden.
Nästan alla pensionärer är oroliga för hur det ska gå när de blir för skröpliga för att klara sig själva. De vill inte hamna i spansk underbemannad och nedprioriterad åldringsvård. Alternativet till att åka hem till Sverige är att köpa tjänster.
Det är en stor styrka i Gavanas studie att hon, förutom pensionsmigranternas tillvaro och villkor, undersöker den spanska arbetsmarknad som servar dem. Det handlar om allt ifrån hantverkare som fixar hus och hem, till restauranganställda, frisörer, städare och ledsagare vid sjukhusbesök. Intressant nog är vissa av dem som arbetar i denna sektor svenskar. Gavanas träffar till exempel två pensionerade kvinnor som utför hemtjänst åt andra svenskar svart, och en spansk-svensk man som driver en hantverksfirma. För dem fungerar det bra, men för de flesta som arbetar på de här turistorterna är villkoren urusla. Många jobbar väldigt långa dagar för 10 euro i timmen. Den informella sektorn är stor, anställningstrygghet existerar knappt.
Det är med andra ord en väldigt speciell miljö som Anna Gavanas porträtterar. Hennes bok pekar in i frågor om södra Europas roll som ett slags prisvärt pensionärshem för nordeuropéer, vilket bygger på existensen av en extrem låglönesektor.
De svenska pensionärerna är för sin del väldigt glada över att åka upp ett pinnhål i välstånd jämfört med hemma. De har späckade scheman och ett rikt socialt liv. "Det är kvalitetstid, det är carpe diem!", som en av bokens många charmfulla damer säger om sin ålderdom i solen.
Gå till toppen