"När jag gifter mig ska jag göra det på riktigt – berättelser om barn, brudar och bröllop", hette avhandlingen som kom 2011 och där 16 brudpar berättade om tankar och förväntningar.
– Bland dem jag intervjuade var det tydligt att tanken att gifta sig ofta uppkommer när man får barn. Särskilt för männen kändes det besvärande att ifrågasättas genom att behöva skriva på faderskapsintyg. Frågan om barnets efternamn bidrag också att väcka tanken, säger Karin Jarnkvist.
”Bröllopet blev en en viljeyttring att "dig vill jag leva med". I ett fall utryckt "så länge jag kan".
Bröllopen sågs av de flesta som en manifestation för familjen snarare än enbart för paret.
– I flera vigslar uttrycktes inte bara kärleken mellan paret utan även relationen till barnen. De var väldigt centrala i de berättelser jag fick lyssna på.
– Ambitionen var att relationen skulle räcka livet ut. Men paren var samtidigt medvetna om att många äktenskap spricker. Bröllopet blev en en viljeyttring att "dig vill jag leva med". I ett fall utryckt "så länge jag kan" av en kvinna med flera långa förhållanden bakom sig, säger Karin Jarnkvist.
Både kyrkliga och borgerliga bröllop förekom i intervjugruppen. Men kyrklig tro tycktes ha en underordnad roll vid valet.
– Det fanns en tydlig föreställninga att ett stort bröllop med många gäster skulle hållas i kyrkan medan bilden av en borgerlig akt var mindre och mer diskret, säger hon.
Valet styrdes både av omgivningens förväntningar och vad paren ansåg sig ha råd med.
– Flera som gifte sig kyrkligt sade att de skulle inte kunna gifta sig utan att bjuda sina släktingar och vänner, säger Karin Jarnkvist.
”Männen hade en mer avslappnad relation till bröllopet. Jag tolkade det så att det för en kvinna är mer som står på spel.”
Intervjuerna pekade också på ett tydligt mönster där kvinnorna ställde krav på sig själva och upplevde att de fanns hos omgivningen.
– Det fanns en föreställning om att en riktig kvinna också ska vara en riktig brud i lång vit klänning med uppsatt hår och som på sin bröllopsdag är huvudpersonen i en föreställning.
Föreställningen kom till uttryck genom att kvinnorna tog ett större ansvar för planeringen och genomförandet av bröllopen.
– Männen hade en mer avslappnad relation till bröllopet. Jag tolkade det så att det för en kvinna är mer som står på spel. Om det inte blir som man har tänkt kan man känna sig som mindre lyckad som kvinna.
– Kvinnorna jag talade med upplevde det både som pressande och roligt. Bröllopet blev ett positivt minne men inget de gärna skulle vilja göra om igen, säger Karin Jarnkvist.