Kultur

Boel Gerell: Effektfull tom ansiktslös fasa

Skräckstämning i en kaklad mardröm när John Ajvide Lindqvists novell blir teater för unga.

Fulet. Efter en novell av John Ajvide Lindqvist.

Dramatisering: Gustav Tegby. Regi: Rikard Lekander. Scenografi, kostym: Kajsa Hilton-Brown. Ljus: Anna Nässlander. Musik, ljud: Jörgen Dahlqvist. I rollerna: Ann Katrin Andréasson, Josefin Larsson, Anna M Persson. Teater23, Malmö 3 februari.
Kim (Anna M Persson) och Sandra (Josefin Larsson) betraktar skåpet där Juliette stängts in.Bild: Emma Larsson
Skrällen ekar i salongen när 16-åriga Sandra dunkar jämnåriga Juliettes huvud mot plåtskåpet. Kring mig rör sig högstadiebarnen oroligt och en flicka kommer på fötter och hytter indignerat mot scenen.
--Abuse..!
--Schh…
--Men…det ser helt verkligt ut!
--Schh…det är inte verkligt.
Omsider kommer även den mest teaterovana publiken till ro och tycks acceptera villkoren för fiktionen. Helt tysta blir de inte, händelserna på scenen kommenteras fortfarande men dämpat och i inlevelsefull solidaritet med de svaga i pjäsen.
Utifrån John Ajvide Lindqvists novell ”Fulet” har dramatikern Gustav Tegby och regissören Rikard Lekander skapat en timslång föreställning för unga. Scenrummet av Kajsa Hilton-Brown är en kaklad mardröm i ärgat grönt och smutsgrått, en kloak för onda avsikter och hormonstinn pennalism. Att något är i färd med att gå riktigt illa förstår vi från start och i scener varvade med återberättandepassager förs förloppet framåt.
I rollen som kompositör återfinns något förvånande Teatr Weimars dramatiker Jörgen Dahlqvist och hans suggestiva ljudfond harmonierar väl med den litterära förlagans högstämda ödestoner.
Samtidigt bottnar uppsättningen i en bara alltför realistisk skolsituation, som inledningens publikreaktion tydligt visar. I centrum för handlingen och ändå ständigt i periferin står flickan Juliette som av sina jämnåriga kallas för Fulet.
Så är hon heller sällan synlig i pjäsen, får representeras av sina stövlar eller av ett olycksbådande tyst brandgult plåtskåp. Det ansiktslösa tomrummet förstärker skräckstämningen i uppsättningen och för tanken till Rikard Lekanders och Gustav Tegbys tidigare samarbete i den udda Ibsenuppsättningen ”Gengångare & zombies” på Malmö stadsteater.
Också den gången gavs en underliggande fara som var som starkast innan den materialiserade sig i rummet som explicita skräckeffekter. Fokus här ligger i stället på förövarna, klasskamraterna Sandra och Kim och den gastkramande logiken i deras handlande. I Josefin Larssons och Anna M Perssons precisa gestaltning blir de oroväckande mänskliga, krasst åskådliggjorda av Ann Katrin Andréassons berättare.
Uppsättningen är på många vis helgjuten, effektfullt sammansatt och engagerad i sitt ärende. Budskapet, inpräntat i slutscenens möjligen väl överdrivna crescendo av bloddrypande fasa, är att det kan hända vem som helst av oss. Att även den mest slentrianmässiga mobbing ger effekter för livet. För offret – men kanske också för förövarna.
Gå till toppen