Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

Christina Wassholm: Ljuspunkter i en mörk tid

”För en som älskar Belgrad, ja hela Balkan, var det förstås knäckande att inse att det mest blivit texter om trögt demokratiarbete, oläkta sår och korruption”, skriver vår korrespondent Christina Wassholm. Men så hittar hon ljuspunkter i dessa tider av politisk depression.

Christina Wassholm, korrespondent i Belgrad Serbien
En trogen läsare (okej, det är mamma) undrade för ett tag sedan om jag inte kunde skriva något positivt någon gång.
För en som älskar Belgrad, ja hela Balkan, var det förstås knäckande att inse att det mest blivit texter om det tröga i demokratiarbetet, de oläkta såren som hindrar försoningsprocessen, korruption, censurerade medier, hypokondri och självdiagnostisering i brist på bra sjukvård.
Det har nog handlat en hel del om frustration över vad mina serbiska vänner har emot sig. Missade chanser och politiker som verkar mer intresserade av att plocka billiga poänger än att fatta modiga beslut för förändring på lite längre sikt.
Men så grävde jag i arkivet och såg att visst har jag skrivit en hel del om homofobin i Serbien, men också om föräldrarna i källarlokalen som i en samtalsgrupp ledd av en psykolog pratade om hur mycket de älskar sina homosexuella barn och vill hjälpa andra föräldrar i samma situation.
Jag har berättat om alla unga som lämnar landet i jakt på en bättre framtid. Men kanske inte om Bojana som jag lärde känna som en fnissig 20-nånting som mest gillade att röka gräs på dagarna och som nu driver en framgångsrik catering-verksamhet och restaurang. Eller Vladimir som valde att flytta tillbaka från England, gifte sig, fick barn, köpte hus och nu har två bilar. Eller att Jasmina har ett nästan fast jobb och äntligen har kunnat flytta hemifrån, 35 år gammal. Alla har inte fått det bättre, men några har.
För bara tio år sedan var det få serber som vågade semestra vid kroatiska kusten. Nu höjer ingen på ögonbrynet om det är Brac eller Hvar som är destinationen. Eller över att Yllka från Pristina förra veckan kom för att gå på en konsert i Belgrad.
För ännu färre år sedan var trottoarerna utanför ambassaderna fulla av hundratals meter långa köer av visumsökande och den förödmjukande processen fick många att känna sig som andra klassens européer. Idag bokar serberna (de som har råd) spontant lågprisflyg för en weekend i Paris. Och det går inte en dag utan att jag hör utländska språk i Belgrad, som kallas trendig och toppar listor i reseguider. Världen krymper.
Och visst, det är ju diplomatiska kriser var och varannan dag mellan Kroatien och Serbien, och Kosovos status är inte löst och Bosniens sammanhållning är skör, men det blir inga nya krig.
Och jag vill gärna tänka att historien i forna Jugoslavien – det fasansfulla nittiotalet – som ständigt gör sig påmind, skapat generationer av sunt skeptiska medborgare, som är extra väl rustade att möta vår tids utmaningar. Människor med hyperkänslighet för allt som osar nationalism och populism och med en dyrköpt kunskap om vad dess konsekvenser kostar. Som trotsar regering och kyrka och tar risker för andras skull.
Jag ser exempel på det varje dag. Och i en tid av politisk depression är det nog extra viktigt att lyfta fram just dessa exempel i ljuset. Så blir det lite mindre mörkt.
Gå till toppen