Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det goda jag vill

Är det dags att överge tanken om godhet? Elisabeth Hjorth prövar tanken genom att betrakta godheten från två perspektiv: det etiska och det politiska.

Etiken har att göra med förmågan att ifrågasätta sig själv, som filosofen Gayatri Chakravorty Spivak framhåller. Att begära rättvisa snarare än att få vara den goda.Bild: Joakim Eneroth/TT
Folkflocken förflyttar sig, gatan är en rörlig massa av kroppar i en stad som är ny för oss. Det går alltid på ett ögonblick, barnet som inte vill hålla handen och plötsligt är borta, vi har tappat taget om situationen, skräcken blossar i bröstet när vi börjar ropa och leta. Bottenlösa sekunder, minuter. Vi rör oss bakåt och hoppas att han inte rört sig i sidled. Fantasin är en svart skärm över hjärtat. Så står en kvinna där, med en hand som sluter sig kring barnets fingrar. Hon har lämnat sina angelägenheter för att vänta på oss, för en stund ignorerat sin egen tid och bekvämlighet. På ett språk vi inte förstår räcker hon över den gråtande rymlingen och räddar oss alla.
Det finns handlingar du inte har något annat namn för än goda. Du vet det när du har varit med om dem.
En sju månaders bebis har börjat göra ljud som låter som språk. En sju månaders bebis vill gärna ha en förälder i närheten som en försäkran. Tag Ashraf Kaakoush var sju månader när hon dog. Hon kom till akutsjukhuset i Stockholm på juldagen. Sedan man plåstrat om en skada skickades hon hem trots att föräldrarna visste att hon behövde stanna. De berättar att läkaren tre gånger avfärdade deras rädsla: ”Det här är inget hotell.”
Det finns de som säger att vi har för mycket godhet i det här landet.
Det finns de som inte skulle känna igen godheten om den landade i deras eget knä.
Poeten Johannes Anyuru skriver: ”En gest upprepas gång på gång i offentligheten. Den lurar oss då den låtsas ske inuti språket samtidigt som dess syfte i hemlighet är att slå sönder språket.”
När George W Bush startade kriget mot terrorismen 2001 var det genom att återuppväcka de gamla metafysiska slagskämparna. Ondskan. Och Godheten. Det blev då av största vikt att flyga under deras radar. För att genomskåda ondskan som en förevändning för att göra vissa liv värdelösa räcker det med att höra ett uttryck som ”ondskans axelmakter”. Det låter som något ur en film. Godheten är svårare att avslöja, i synnerhet när den är en förklädnad. I synnerhet när decennier av kolonialism, rasism, övergrepp och förnedrande välgörenhet har verkställts under namn av civilisation. I synnerhet som det känns trevligare att identifiera sig som god.
En gest upprepas nu dagligen i offentligheten. Den gäller inte godheten som förklädnad utan handlar om att rycka loss begreppet från dess kropp, från handen som öppnar sig för att ge.
Det är möjligt att betrakta godheten från två håll, det etiska och det politiska. Så går det också att få syn på etikens och politikens beroende av varandra. För att börja med etiken: Ifrågasättandet av godhet är en etisk grundförutsättning. Kritiken av begäret att vara god är en livsuppehållande rörelse, som den berömda hajen när den simmar. Det är rörelsen som förhindrar en ideologi att bli en frälsare. Som jagar makten med insikten att det alltid finns de som faller utanför, också de goda intentionerna. Etiken har att göra med förmågan att ifrågasätta sig själv, som filosofen Gayatri Chakravorty Spivak framhåller. Att begära rättvisa snarare än att få vara den goda.
Det som händer när språket slås sönder är något annat. Är vi där nu?
”När den oreflekterade självgodheten tar över, då är den verkliga godheten långt borta”, skrev poeten Aase Berg i en radioessä i början av oktober. Tre månader senare skriver hon i en recension: ”När alla medmänskliga handlingar avfärdas som köpt samvete, när det inte längre är möjligt att ge pengar till en tiggare eller hjälpa en flykting utan att per definition räknas som falsk, då har min möjlighet att uttrycka ovilja mot vissa typer av kommersiell och narcissistisk godhet helt enkelt strypts. Så dödar man tankekritiska nyanser i det nya samhället.”
Kritiska nyanser är nödvändiga i ett samhälle med demokratiska ambitioner. Därför måste poeterna finnas, och humanisterna. ”All vetenskap blir humaniora efter några år”, skriver författaren Sara Mannheimer. De kritiska nyanserna undergräver självgodhet och moralism. Enligt filosofen Wendy Brown drivs moralism av en antidemokratisk grundtanke, nämligen att genom förbud och förebråelser förhindra samtal. Författaren Roland Barthes devis ”jag vill leva i enlighet med nyanserna” uttrycker samtalets innebörd som ett livslångt projekt. Ett samhälle som inte har råd med samtal har tappat sina demokratiska ambitioner.
Gesten som upprepas i syfte att slå sönder språket är motsatsen till samtal. Det är en skamlös nationalism klädd i kvasiintellektuella kläder. När den judiska tänkaren Hannah Arendt används i en text om EU-migranter som ”förstör, smutsar ner och förorenar” är den historiska ironin bottenlös. En fullständig banalisering av ord och tanke har ägt rum.
Vad är det för språk som i hemlighet ska slås sönder? Det är språket för erfarenheten att vara en kropp bland andra, en som kan förlora sitt liv och sin värdighet.
När poeten och teoretikern Maggie Nelson undersöker grymhet i konsten är det för att förstå också dess motsats, medkänslan, eller vad som ibland då kallas godhet. Hon hävdar rätten att avvisa hänsynslösheten och rikta uppmärksamheten mot något viktigare. Det är mycket tänkvärt, också för poeter och humanister. I vissa kretsar är skräcken för godhet så patologisk att man hellre skriver ännu en text om hyckleri än närmar sig en suspekt handling.
Skillnaden mellan etik och politik handlar inte minst om riktning. För politiken räcker det inte med kritik och självkritik, den kräver bejakandet av godheten. Att tänka politiskt handlar om vilken värld du vill lämna över till dem som kommer efter dig. Den politiska visionen avgörs av i vilken grad du kan föreställa dig andra behov än dina egna. Utan en sådan vision går det inte att fatta beslut inför framtiden. Då återstår bara reaktioner, oftast med förödande konsekvenser.
De som nu slår sönder språket gör det genom att förvränga innebörden av ”goda handlingar”, ”tillit”, ”trygghet”. I själva verket är de språkrör för ett samhälle som saknar allt detta. Manövern är inte ny, kräver ingen uppfinningsrikedom. Språkförstörarna vill gärna ta en viss oro på allvar och spelar därför på rädslans register. De är för övrigt förtjusta i att exploatera även andra känslor, särskilt begäret att vara rationell. En sådan så kallad intellektuell vill få dig att känna dig smart för att dölja att hen vädjar till de lägsta, mest irrationella känslorna av självisk dumhet.
Konstnären och poeten Leif Holmstrand skriver: ”När jag har tid och ork väljer jag det goda, i stunder av ilska och stress (lust) kan jag ge efter, hittills utan allvarligt kriminellt resultat.”
Det är en rimlig analys av ganska många människors handlande. En etisk politik är för dem som varken är onda eller goda. Med en sådan politik räcker det med att allt som oftast välja det goda. Den högerpopulistiska visionen är för elitmänniskorna, de inbillade starka. Den kan se lockande ut för den som inte tycks ha något att förlora på ett stängt, vitt bunkersamhälle. Ett samhälle där du slipper åsynen av människor som gör något för andra än sina närmaste. Såväl historien som samtiden visar att det går att leva i välmåga medan andra går under. Men också mobbaren har en svaghet, det är rädslan att förvandlas till offret. Den rädslan tar aldrig slut.
De som nu slår sönder språket vill eliminera fasan vid tanken på att vissa människor är mindervärdiga. När det är gjort är fältet öppet. Också för mobbaren att i ett slag bli offer. Därför är det rationellt att vara mer rädd för järnrören än för godheten.
”Alla blev rädda för oss”, det var vad järnrören sa för snart fem år sedan, det är fortfarande deras framtidsdröm. Alla. Järnrören slutar aldrig slå. När språket är sönderslaget är det kropparnas tur. Ett bunkersamhälle kan inte upprätthållas utan rädsla och våld. Det drivs av allas rädsla för att bli nästa offer.
Slaget om godheten eller dess manifestationer i form av generositet, medmänsklighet och anständighet är kanske ett krig som inte går att vinna? Kanske är det dumt att prata om godhet, kanske är det som många har påpekat en rest av ett vidskepligt tänkande. Tillåt mig att tvivla också på detta.
I Malmö har programledaren Fredrik Önnevall och hans kollegor nyligen ställts inför rätta. Vid inspelningen av dokumentären "Fosterland" valde de att hjälpa en syrisk pojke från Grekland till Sverige och åtalas därmed för människosmuggling. För den som varken är ond eller god, men som misstänker att ett samhälle som kriminaliserar civilkurage skulle göra en till en liten lort snarare än en hjälte kommer järnrören alltid vara mer skrämmande än (själv)godheten.
Den som vill ge upp om ordet godhet bör först reflektera över vad som gör det så motbjudande. Om godheten inte finns gör det ingenting om någon slår sönder den. Men om godheten inte finns, hur kan det komma sig att jag gång på gång hamnar i situationer då jag behöver den? Om den inte finns, hur kommer det sig då att jag vet när jag har mött den?
Just nu pågår en galopperande och närmast total avvisning av unga människor vars enda brott är en önskan att leva. De bär sina drömmar genom ett fientligt Europa för att få dem avslutade med ett beslut på ett papper. Alla överlever inte det. Post it-lappar med svenska övningsord plockas ner i ett rum där en pojke tog sitt liv. Ingen fanns där för att rädda honom.
Samtidigt finns ett civilsamhälle på fötter för dem som politiken har svikit. En rörelse med förgreningar för ensamkommande barn, för dem som ber om pengar på gatan, för en ordning där svarta liv räknas. En etisk politik skulle rikta uppmärksamheten mot dem som delar sin oro med dem som lever i fruktan. Det största politiska misstaget som begåtts de senaste åren är att välja bort denna opinion.
Den gest som räddar dig kan vara liten, nästan omärklig, precis som dess motsats. Där är vi nu. Ett språk går inte sönder av sig självt. Den hand som sitter ytterst på ordet kan avlägsnas. Bara den som aldrig behövt en god handling, en utsträckt hand på vilket språk som helst, kan stå ut med den stympning som äger rum.
Gå till toppen