Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Svenska kyrkan är värd att hedras istället för att baktalas.”

Kritiker, inte minst flera kändisar, hävdar att Svenska kyrkan är på fallrepet, att den är partipolitiserad och inte längre är en kristen kyrka. Många av påståendena är rent nonsens, anser Bengt Olof Dike, som är verksam på församlingsnivå inom Lunds stift och ser kyrkovalet i september som ett tillfälle att stå upp för kyrkans omistliga värden.

Att kristendomen skulle vara utestängd från detta kyrkorum stämmer inte, lika lite som att Svenska kyrkan snart är ”kliniskt befriad från allt kristet”, skriver Bengt Olof Dike, som i sjutton år varit kyrkomötesledamot.Bild: Emil Langvad/TT
Vem älskar Svenska kyrkan?
Kyrkan som i mer än tusen år har symboliserat kulturarvet, traditionen, generationernas sammanhållning, demokratins framväxt och placerat vårt land i den västerländska civilisationens mittpunkt. Kyrkan som är trygghetsinstitutionen framför alla andra i vårt land.
Vem vill och vågar inför höstens kyrkoval den 17 september stå upp för dessa omistliga värden, se verkligheten men också fundera över hur Sverige skulle ha tett sig utan denna grund och inramning?
Kritiker bör, särskilt de som under senare år har uppmärksammats från en kändisbakgrund, rannsaka sina offentliga inlägg. De har nämligen haft ett gemensamt:
Svenska kyrkan är på fallrepet, är partipolitiserad och är inte längre en kristen kyrka.
Ärkebiskopen underkänns från topp till tå; hon styr skutan ”käpprätt åt helvete”, som lektorn i etik, Ann Heberlein, i december 2016 försiktigt och finkänsligt skrev i ett välspritt inlägg på ledarsidorna.se. Denna semantiska korsfästelse fullbordades med anklagelsen mot Antje Jackelén att hon struntar i sin kyrka och därmed i organisationen som är hennes huvudman.
I samma stil har en annan tv-kändis, Göran Skytte, marscherat fram. Han har beskyllt kyrkan för att befinna sig i ”liturgisk förflackning, idog politisering på alla plan, banalisering av lära och budskap, öppen fientlighet mot präster som inte är 'politiskt korrekta' …” (krönika i tidningen Dagen i oktober 2016). Han har också påstått att kyrkan (kyrkomötet) röstar om evangeliet. Någon sådan omröstning har förstås aldrig ägt rum och är givetvis totalt utesluten.
En tredje kritiker – också han tv-kändis och ofta återkommande i mediedebatten – är Marcus Birro. Han har på fullt allvar påstått att Svenska kyrkan snart är ”kliniskt befriad från allt kristet”. Det skrev han redan den 9 juli 2014 i Expressen och har därefter fortsatt i samma stil.
Ann Heberlein har gått så långt att hon med offentligt dunder och brak i samma tidning den 17 januari i år meddelade sitt utträde ur kyrkan. Nu är vi ”färdiga med varandra”, skrev hon. Men bara drygt tre veckor tidigare, i Expressen den 20 december, hade Heberlein högtidligt lovat att stanna kvar i kyrkan ”för att kämpa för min kyrkas tillnyktring och återgång till att vara en trosgemenskap snarare än en åsiktsdito”. Hon lovade till och med att vara ordentligt påläst inför den kommande höstens kyrkoval och ”använda min rätt att påverka min kyrka”.
Denna tidnings läsare får bedöma vem som är i störst behov av tillnyktring.
Både ovannämnda och andra vedersakare av kyrkan vänder sig också emot att politiska partier deltar i kyrkovalen. Men snälla nån, det har de gjort sedan decennier tillbaka, utan att någon lyft ett finger däremot. På 1950-talet var de nästan ensamma på arenan, eftersom fristående nomineringstrupper inte fanns. I landsortsförsamlingarna fanns oftast bara så kallade samlingslistor, som partierna sinsemellan gjort upp. Det var naturligtvis inte bra, men partierna nominerade då som de gör nu.
I en demokrati får den som vill kandidera. Alltså måste kritikerna förbjuda exempelvis Socialdemokraterna att ställa upp i kyrkovalen. Vill de gå så långt?
Påståendet – i olika varianter – att Svenska kyrkan inte är en kristen kyrka, är naturligtvis rent nonsens. Vilken religion står kyrkan då för, är den berättigade motfrågan.
Det är fullständigt obegripligt att mantrat om kyrkans okristlighet florerar på detta sätt.
Känner inte dess avsändare till att församlingen unisont i varje gudstjänst läser trosbekännelsen, ber överlåtelsebönen och Herrens bön, Fader Vår, varpå prästen avslutar med välsignelsen?
Detta i ett kyrkligt rum som är inramat med kors och krucifix och en altartavla, vilken oftast är ett konstnärligt mästerverk med bibliskt motiv. Kan kristendomen då vara utestängd från ett sådant rum?
Svaret ger sig självt – åtminstone för den som har ett minimum av intellektuell hederlighet i sig.
Svenska kyrkan är – med alla sina brister och tillkortakommanden – värd att hedras istället för att baktalas.

Bengt Olof Dike

Bengt Olof Dike är tidigare kyrkomötesledamot i sjutton år, nu församlingsengagerad i Lunds stift.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Läs alla artiklar om: Kritiken mot svenska kyrkan
Gå till toppen