Malmö

”Jag tror att jag är samma person nu som då”

Hur ser din självbild ut? En hyllad utställning från Norge lät äldre plocka fram bilder som de tyckte representerade vem de är - och personerna blev kändisar på kuppen. Nu har utställningen kommit hit - med personer från ett äldreboende i Oxie.

Klockan närmar sig tolvslaget på nyårsafton. Det är fest och vännerna sitter och sorlar runt bordet. Lillemor Hansson, med girlanger runt halsen, har rest sig och riktar blicken mot fotografen. Avfyrar ett leende, höjer glaset och skålar för det nya året.
– Bilden togs någon gång på 70-talet, och känns som att den är full av liv. Det är nog lite mer än Ramlösa i glaset, men so what? säger Lillemor Hansson.
Hon är 73 år gammal och bor sedan ett år tillbaka på vårdboendet Attendo Oxie i Malmö. En stroke för sjutton år sedan gör att vänstersidan har svårt att hänga med och hon sitter numera i rullstol.
De boende på Attendo Oxie erbjuds att delta i fotoprojektet "Livslopp", som ska visas upp efter sommaren. Lillemor Hansson och Bertil Sjöholm är några av dem som deltar i utställningen.Bild: Julia Lindemalm
Och ändå. Leendet och glittret i ögonen är precis detsamma som på bilden för fyrtio år sedan.
Tanken är att väcka samtal kring människors historia. De äldre får en anledning att berätta om stunder i livet som betytt något extra. På så sätt lär boende och personal känna varandra.
Äldre som flyttar till vårdboende drabbas ibland av känslan att de plockats ur sitt livssammanhang. De ska plötsligt förhålla sig till nya rutiner, nya lokaler, nya bekanta och personal.
Någonstans längs vägen är det lätt att ens egen livshistoria tappas bort när man inte längre har de invanda krokarna att hänga upp den på.
I fotoprojektet "Livslopp" får de möjlighet att plocka fram bilder och minnen ur sitt liv. De gamla fotografierna kompletteras sedan med en nytagen bild, tagen av en professionell fotograf. Inspiration är hämtad från ett vårdboende i Norge, där projektet fått stor uppmärksamhet och visats på Oslo museum.
– Tanken är att väcka samtal kring människors historia. De äldre får en anledning att berätta om stunder i livet som betytt något extra. På så sätt lär boende och personal känna varandra, säger äldrepedagog Maria Rosvall, som är med och driver projektet i Oxie.
"Jag tror att jag är samma person nu som då", säger Bertil Sjöholm om bilden med motorcykeln som togs vid 1970-talets början.Bild: Julia Lindemalm
Längs väggarna på boendet hänger redan en lång rad svartvita bilder. Någon är tagen en kall krigsvinter, en annan är tagen vid en travbana på 1950-talet. Vid sidan om varje foto finns en nytagen bild på samma människa. Även om många decennier skiljer dem åt, kan betraktaren ofta hitta anletsdrag som överbygger tidsspannet.
Bertil Sjöholm, 77 år gammal, kommer att delta i den kommande utställningen. Hans bild är också från 1970-talets början, och tagen invid Folkets Park i Malmö. Han minns när han ställde upp framför kameran med sin motorcykel, som han själv byggt ihop av skrotade delar.
– Jag kommer ihåg känslan: den här motorcykeln är min. Det är klart att man var stolt. Och det väckte en del uppseende när man kom med sin Harley Davidson. Var jag än stannade kom det människor fram.
Jag kan nog känna lite vemod. Jag har ett foto från min arbetsplats, från tiden när jag var frisk och vital. Tänk om jag vetat då vad som skulle hända sedan.
Till vardags låter han fotot hänga inramat på väggen i sitt rum på boendet. Men egentligen är det med blandade känslor han betraktar bilder från det förgångna.
– Det är inte så lätt att beskriva. Men det känns inuti. Saker och ting dyker upp. Minnen av sådant som man gjort i livet.
Lillemor Hansson nickar.
– Jag kan nog känna lite vemod. Jag har ett foto från min arbetsplats, från tiden när jag var frisk och vital. Tänk om jag vetat då vad som skulle hända sedan. Att jag skulle bli sjuk. Jag vill absolut inte tycka synd om mig själv – inget blir bättre av att man ömkar sig - men det är lätt att de där tankarna kommer. Då kan man bli lite ledsen över sitt öde.
"Lite vemodig blir jag nog ändå. Jag älskade att träffa folk, var alltid i farten och gjorde mycket saker. Det kan jag inte längre", säger Lillemor Hansson.Bild: Julia Lindemalm
Tidigare var hon mycket mån om sitt utseende. När hon kom hem från arbetet i skobutiken gjorde hon sig fin och gick ut på lokal. Hon var noggrann med både smink och kläder.
– Det kan man ju inte hålla på med länge, säger Lillemor Hansson.
Åren har passerat, rynkorna har blivit fler. Men är de fortfarande desamma inuti?
- Svår fråga... Jo, jag tror att jag är samma person, säger Bertil Sjöholm.
Förr var man sorglös, och förutsatte att allt bara skulle funka. Numera har jag mognat och nog blivit mer förståndig.
- För min del tror jag inte det. Förr var man sorglös, och förutsatte att allt bara skulle funka. Numera har jag mognat och nog blivit mer förståndig, menar Lillemor Hansson.
Om hon själv skulle välja ut en favoritperiod i livet, så måste hon backa sextio år tillbaka, till tiden runt konfirmationen.
- Man kunde ha skoj, och ingenting var på allvar. Inga måsten. Å andra sidan har varje tid sina bekymmer. Jag har ett barnbarn som är fjorton, som är bekymrad över tandställning och glasögon. Det hjälper inte att säga hur söt hon är. Att få en finne innebär att hela världen rasar ihop.

"Man ser individen, inte bara en kropp i en säng"

Geir Hansen, projektledare för det norska fotoprojektet "Livsløp".Bild: Kari Waarum Vierli
I det norska fotoprojektet "Livsløp", som nu kommit till Sverige, lyfts de unika livshistorierna på ett vårdboende fram med hjälp av fotografier. Projektledaren Geir Hansen berättar hur idén föddes.
– Det började på vårdhemmet Attendo Paulus i Oslo, där personalen sökte ett sätt att bemöta de boende mer individuellt. Det är så lätt hänt att man fokuserar på diagnoser och rumsnummer, och förbiser människan bakom. Så började vi leka med tanken på foton. Och plötsligt föll allt på plats: vi skulle använda de boendes gamla fotografier, och också låta professionella fotografer ta nya porträttbilder.
Vad tyckte de äldre?
– De var med på noterna och ville gärna vara med. När fotograferna kommit för att ta de nya bilderna har de ofta blivit sittandes en god stund tillsammans med den boende. Det har blivit långa samtal om vilka de är och vad de gjort tidigare i livet.
”Hur vi betraktar och behandlar äldre blir en av de största utmaningarna i Norden framöver, och något som också konst- och kulturlivet bör ta till sig.”
Bilderna har fått stort genomslag i Norge. Berätta!
– Ja, utställningen har blivit uppmärksammad i norska medier och visats på museer. Så de medverkande har nästan blivit lite kändisar. Men framför allt har det stärkt deras självbild. Man märker att de är stolta över att få berätta om vilka de är och vad de upplevt.
Vad har det betytt för personalen på vårdhemmet?
– Jag tror att de betraktar de boende på ett annat sätt. Man ser individen, inte bara en kropp i en säng. Bilderna ger också ingångar till nya samtal mellan boende och personal. "Oj, såg du ut sådär som ung?" "Jobbade du på det stället?"
Nu har projektet spridits till Sverige och de äldre på Attendo Oxie kommer att fotograferas under våren. Vad händer sedan?
– Jag tycker att konceptet i sig håller så hög kvalitet att Livsløp borde kunna visas på Fotografiska museet eller på Museum of Modern Art i New York. Hur vi betraktar och behandlar äldre blir en av de största utmaningarna i Norden framöver, och något som också konst- och kulturlivet bör ta till sig. Själv hade jag gärna suttit i Skavlan och pratat om synen på äldre och äldreomsorg.
Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl eller på telefon 040-281338.
Läs alla artiklar om: Självbilder
Gå till toppen