Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Svensken som tolkade Rosettastenen

Svensken Johan David Åkerblad var den förste som lyckades tolka den mytiska Rosettastenen. Anna Blennow har läst en ymnig ny biografi om hans livsverk.

Rosettastenen på British Museum i London.Bild: Alastair Grant

Fredrik Thomasson

BOKEN. Rosettastenens förste tolkare - Johan David Åkerblads liv i Orienten och Europa. Atlantis.
I slutet av september förra året kraschlandade rymdsonden Rosetta på den komet som den hade åtföljt och dokumenterat i över ett decennium. Bilderna den förmedlade på väg mot kometens yta, och de mätdata som samlats under rymdfärden, gav forskarna helt ny kunskap om hur vårt solsystem hänger samman.
Sonden var uppkallad efter den svarta sten man fann år 1799 i orten Rashid (Rosetta) i Egypten, där fransk militär höll på att uppföra ett fort. På stenen hade man tvåhundra år före vår tideräkning ristat in texten till ett dekret med tre olika alfabet: hieroglyfer, egyptisk demotisk skrift och antik grekiska. Då stenen upptäcktes hade de egyptiska skriftsystemen sedan länge fallit i glömska, men genom de tre parallelltexterna kunde man nu gradvis åter dechiffrera dem.
Runt år 1800 var krig, kolonialism och forskning tätt sammanflätade i Europa. Handskrifter och antika monument togs som krigsbyten, vetenskapliga undersökningar ingick i krigens ”expeditioner”, och genom det stora behovet av tolkar stod språkkunskaper högt i kurs. Efter det franska nederlaget i Egypten fördes Rosettastenen som en trofé till London, där den sedan dess varit i British Museums ägo. Bara några år senare, på hösten 1802, lyckades Johan David Åkerblad tyda de första orden av den demotiska skriften, vilket så småningom skulle leda till en fullständig tolkning av såväl hieroglyfer som demotiska.
Vem var Johan David Åkerblad, och varför blev det just han som lyckades lösa stenens gåta? En ny biografi ger svar på dessa frågor i en detaljrikedom lika ymnig som Åkerblads språkkunskaper: hans livshistoria rymmer ett otal levande och döda språk och lika många länder. Från tjugo års ålder och fram till sin död vistades Åkerblad bara ett fåtal år i Sverige. Hans första utlandsvistelse ägde rum i Konstantinopel, dit han reste på statligt uppdrag som tolk, och det var där som det intresse för orientaliska språk han odlat som student i Uppsala slog ut i full blom.
Platsens betydelse för språket kan vilken språkresenär eller utbytesstudent som helst intyga. I en tid när utbudet av ordböcker och grammatikor var högst begränsat fanns det bara ett sätt för Åkerblad att stilla sin brinnande längtan efter nya språk och nya alfabet: att resa. Under sina första år utomlands besökte han – bland annat! – Grekland, Turkiet, Libanon, Syrien, Palestina och Tunisien, och hans förmåga att tillägna sig språk tycks ha varit exceptionell. Dagboksanteckningar från en ny plats inleddes med kommentarer om nyfunna uttal, ord och uttryck. Och inte bara språkligt, utan också till sitt eget yttre var han förvandlingens mästare. Han satte i system att resa iförd lokal dräkt, och slapp då såväl kommentarer från omgivningen som tull och andra avgifter som pålades utlänningar.
I öst och väst reste Åkerblad på sin språksafari, alltid med texterna och språken som ledstjärna. Till Paris for han för att se egyptiska handskrifter från de franska fälttågen. I Rom studerade han arameiska och undervisade i arabiska och turkiska. Men att finansiera ett liv i skriftens tjänst mitt i tidens politiska turbulens var inte lätt, och Åkerblad kämpade med tillfälliga anställningar inom utrikesförvaltningen, samtidigt som han i allt högre grad skydde Sverige, delvis på grund av bitterhet över att han ansåg att hans insatser i utländska lärda kretsar inte uppskattades i hemlandet. Åkerblads sista år tillbringades i Rom, och det ryktades att han där utgav sig för att vara dansk.
Kanske bokens titel är missvisande – bara några korta kapitel ägnas åt Rosettastenen. Å andra sidan kan Åkerblad beskrivas som en Rosettasten i sig själv, och många av de upptäckter han gjorde förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet. Fyndet av runristningar på det grekiska marmorlejonet i Venedig, antika grekiska förbannelsetavlor, utgrävningar på Forum Romanum, insikten om att grekisk skulptur var bemålad och inte marmorvit – boken svämmar över av data och citat, som skulle tyngt läsningen om det inte vore för det kolorerade kuriosakabinett som varje detalj skapar.
Men ändå förblir huvudpersonen själv otydlig. Inte ett enda porträtt är bevarat, förutom en liten teckning från Rom där en bortvänd mansfigur i hatt anses vara Åkerblad. I ett respass beskrivs han som blond med svarta ögon, stor näsa och runt ansikte. Däremot är flera av Åkerblads egna teckningar av figurer, monument och bokstavstecken återgivna i boken. Biografin är monumentet över de vetenskapliga insatser som Åkerblad själv aldrig lyckades sammanställa – han publicerade trots sina många upptäckter endast kortare skrifter. Fotografiet av den lilla låda med prydligt paketerade katalogkort, omknutna med skära sidenband, som utgör grunden för det koptiska lexikon som Åkerblad aldrig fullbordade, är kanske det bästa porträttet av den man som bar på nycklarna till så många fler kunskapsfält än bara Rosettastenens tolkning.
Gå till toppen