Kultur

Andreas Ekström: Sting och de duktigas revansch

Bild: Kevin Mazur
Bob Geldof engagerade sig politiskt. Bruce Springsteen gjorde en djupdykning i musikhistorien och spelade in sånger av äldre snitt. David Bowie testade identiteter, Frank Zappa sjöng på andra språk än sitt modersmål, Keith Richards talade någorlunda intelligent om droger, Morrissey skrev om arbetarklassens England.
Allt detta har Sting också gjort. Med den skillnaden att han har hånats där de andra har hyllats.
En kulturanalytisk godbit, onekligen. Vad skiljer Sting från kollegerna?
Jag kommer bara på en enda sak: nivån på hantverket. Man kan givetvis lyckas olika med det konstnärligt centrala, det vill säga att beröra, och där kan alla som lyssnar ha helt skilda uppfattningar. Men Sting är i teknisk mening överlägsen de flesta – som instrumentalist, som textförfattare, som kompositör, som sångare. Dessutom är han en blixtrande intelligent person, det framgår i varenda intervju han ger.
Sådan duktighet tolererar rocken ogärna.
Eftersom Sting har nått så makalösa framgångar publikt under 40 år, med The Police som startpunkt, så är det väl alldeles fel att tala om Polarpriset i termer av revansch. Men kanske ändå ett slags etablissemangets slutliga erkännande?
Man kan inte hävda att Sting i rent musikalisk mening banat väg för andra, inte på något avgörande sätt, och därför är kanske inte valet av honom som pristagare det allra mest lyckade. Men han har, med den slitnaste av formuleringar, gått sin egen väg.
Jag hittar inte mycket i hans val, i hans sånger, i hans produktioner, som är insmickrande. Han har försökt skriva om sådant som ligger nära honom, och sådant som ligger långt bort. Ibland har han gått på ren känsla – som med det senaste albumet, det tråkiga ”57th & 9th”, som i allt väsentligt är komponerat på plats i studion. Ibland har han byggt efter ritning och fått aviga taktarter att låta självklara – som ”I hung my head” från 1996 års ”Mercury falling” i 9/8-takt, eller förstås ljuvliga ”Seven days”, som gungar fram i femtakt på hans bästa soloalbum, ”Ten summoner’s tales” från 1992.
Vad Sting gör av resten av sin musikkarriär? Vem vet. Något han aldrig har gjort tidigare. Något som alla gillar, eller ingen, men helt säkert detta: Något som förmår hålla honom själv intresserad.
FEM OMISTLIGA STINGLÅTAR
• "If I ever lose my faith in you". Ett mästerstycke med ackord grupperade om fyra i taget, perfekt ihakade i varann, och en vemodig produktion signerad Hugh Padgham.
• "The Lazarus heart". Ett typexempel på hur Sting använder historiska teman och idéer och gör popmusik av dem.
• "Desert rose". Duett med den algeriske raï-sångaren Cheb Mami, en lysande låt som gömdes och glömdes i en alldeles för spretig platta, "Brand new day", som förstås i stället kunde ha blivit ett mer genuint utforskande av nordafrikansk musik.
• "Message in a bottle". I hård konkurrens den bästa låten från tiden med The Police. Den verkar oanfrätt av tiden, och tål vilket arrangemang som helst.
• "Why should I cry for you". En synbart enkel sång om olycklig kärlek, som spricker upp i något som får lyssnaren att tappa andan.
Läs alla artiklar om: Polarpriset 2017
Gå till toppen