Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

"Jag vill ge röst åt min typ av män"

Hallå där...
Juho Kuosmanen, bioaktuell med den internationellt hyllade "Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv".

Varför en film om en sextiotalsboxare?
– Vi är från samma stad, Karleby, och även om jag är för ung för att minnas Olli Mäkis karriär – jag är född 1979 – har jag länge fascinerats av honom. När han förlorade sin titelmatch 1962 sa han "det här är den lyckligaste dagen i mitt liv", vilket är väldigt roligt och intressant. Han ville vara med sin flickvän Raija och inte vara någon hjälte. Han passade aldrig in i rollen som en traditionell boxare. Han tyckte inte om att knocka sina motståndare, exempelvis, men han hade en proffskarriär i 13 år och det är ganska länge.
Olli Mäki går helt emot den stereotypa bilden av machofinnen.
– Det är inte bara en stereotyp, utan det stämmer delvis att finska män är sådana. Olli Mäki är en man som inte spelar med i den mansroll som förväntas av honom. Boxning är ett maskulinitetens altare, med lättklädda tjejer som håller upp skyltar mellan ronderna. Joyce Carol Oates har skrivit en väldigt bra bok om det, ”Om boxning”. Men jag har aldrig känt mig som en traditionell finsk man, så jag vill ge röst åt min typ av män.
Det tycks ligga i tiden med annorlunda mansbilder. Både din film och Ruben Östlunds "Turist" blev ju stora framgångar på Cannesfestivalen.
– Ja, nu när kvinnorollen diskuteras så mycket blir det lika viktigt att definiera mansrollen. I genrefilmer är ofta män hjältar och aktiva, och det är en väldigt begränsad mansbild som reproduceras – eftersom den är lättare att sälja. Dessutom är filmindustrin chauvinistisk och styrd av män.
Det är närmast en antiboxningsfilm.
– Någon skrev att det var den "snällaste boxningsfilmen någonsin". Jag har tittat på många boxningsfilmer och storyn är nästan alltid densamma, med segern som den slutliga höjdpunkten. Men "Olli Mäki" påminner en del om den första ”Rocky”, där huvudpersonen faktiskt förlorar. Annars är jag mest inspirerad av film från sextiotalet: Milos Forman, dokumentärer, Tony Richardsons "Långdistanslöparen". Och min film är gjord på 16 mm. Jag gillar den estetiken.
Har Olli Mäki sett filmen?
– Ja, men han har svår Alzheimers idag. Han och Raija är fortfarande gifta, och de dyker faktiskt upp i slutscenen som ett äldre par som vandrar förbi.
Du vann Un certain regard i Cannes ifjor, och nu gör Aki Kaurismäki comeback på Berlinfestivalen. Är finsk film på gång?
– I många år hade vi bara Aki Kaurismäki, men nu har min film och Dome Karukoskis "Tom of Finland" väckt uppmärksamhet. Det känns bra.
Är du besviken över att din film inte tog sig till Oscarsgalan?
– Vi hade hoppats, men min film handlar om att våga förlora. Så jag var beredd.
Läs också Kärlek slår boxning
Gå till toppen