Kultur

Skoningslöst starkt

Uppväxtskildringen ”Moonlight” är världen sedd från klassamhällets djuphavsgrav. En uppvisning i berättarkonst, skriver Michael Tapper.

Uppväxtskildringen "Moonlight" har nominerats till åtta Oscarsstatyetter. På bilden Alex Hibbert och Mahershala Ali.Bild: David Bornfriend

Moonlight

BIO. DRAMA. USA, 2016. Regi: Barry Jenkins. Med: Alex Hibbert, Ashton Sanders, Trevante Rhodes, Naomie Harris, Mahershala Ali, Jaden Piner, Jharrel Jerome, André Holland. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.51.
Barry Jenkins filmatisering av Tarell Alvin McCraneys självbiografiskt baserade berättelse ”In moonlight black boys look blue” har slående likheter och kontraster till Richard Linklaters ”Boyhood” (2014). Båda är manliga uppväxtberättelser utan klassisk dramatisk struktur och upplösning; i stället presenterar de strömmar av ögonblicksbilder ur huvudpersonernas liv. Kamera, klippning och ljudspåret växlar mellan realism och subjektiva intryck för att fånga huvudpersonernas upplevelser och sinnesstämningar.
Ställda bredvid varandra blir emellertid filmerna som natt och dag; två olika livsöden i skilda världar som speglar segregationens USA. ”Boyhood” är en huvudsakligen ljus film om en vit arbetarklassfamilj i Texas. Mörka moln av skilsmässa och ekonomisk osäkerhet drar in men skingras av familj och vänner och möjligheterna till ett bättre liv genom högre utbildning. För afroamerikanske Chiron i ”Moonlight” är uppväxten i Miamis fattigkvarter Liberty Square kring millennieskiftet däremot som ett skymningsland av kärlekslöshet och förnedring, endast upplyst av några flämtande lågor mänsklig värme.
I filmens första tredjedel introduceras tioårige Chiron (Alex Hibbert), kallad Little, som ett mobbingoffer. Så utstött och osynliggjord är han att det i öppningsscenen först ser ut som om han är en bifigur i en film om knarklangaren Juan (Mahershala Ali). På sätt och vis är det sant. För det är först när Juan kommer till hans räddning som Chiron blir sedd, får en identitet.
Hans pånyttfödelse gestaltas i en vacker scen när Juan ska lära honom simma. Kameran följer med ner i vattnet, går nära för att fånga något som mest påminner om en dopritual. Juan och sambon Teresa (Janelle Monáe) blir Chirons informella fosterföräldrar; deras hem en fristad från det annars så kaotiska livet hemma hos crackmissbrukande och prostituerade mamman Paula (Naomie Harris).
Relationen mellan Chiron och Juan är kärleksfull och smärtsam. Det är tydligt att knarklangaren ser en kopia av sin egen uppväxt i det skyddslösa barnet. Hans minspel speglar på ett subtilt sätt den inåtvände och fåordige pojkens outtalade känslor, inte minst självföraktet. Under ytan tickar en bomb som slutligen briserar när Chiron konfronterar Juan med det faktum att han säljer knark också till Paula.
Juan försvinner ur Chirons liv, och här skulle berättelsen kunna få en vändpunkt. Men till skillnad från Jenkins och McCraney, som båda tog sig ur Liberty Square, blir filmens huvudperson kvar som tonåring i sitt dagliga helvete. Jakten på kärlek och bekräftelse blir knappast lättare av att han då kommer till insikt om sin homosexualitet. Del två och tre av berättelsen följer en grym och oundviklig logik som slutar där dokumentärer som ”13th” tar vid.
”Moonlight” är världen sedd från klassamhällets djuphavsgrav. En vardag av brutal misär som bryter mot den tillrättalagda medelklassåpavärld vi regelmässigt matas med på film och tv. Det är en film om att vara den mest förtrampade av de förtrampade, som homosexuell svart i en skoningslös machokultur.
Desto mer intensiva blir de korta stunderna av närhet, poetiskt förhöjda av lågmält skådespeleri, närgången kamera och en klippning i samspel med Nicholas Britells fingertoppskänsliga musik. En uppvisning i berättarkonst.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 10 februari
Gå till toppen