Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kriget mot pressbilden – tilltron till bilden är låg

I morgon korar World Press Photo årets bästa pressbilder. Men bildjournalistiken har redan förlorat kampen om att ta de viktigaste bilderna. Pressfotografen riskerar att bli medievärldens Don Quijote, skriver fotogurun Fred Ritchin.

Fred Ritchin.Bild: Ports Bishop
En av de mer brännande frågorna för dagen handlar om ”elitens” roll som samhällsledande beslutsfattare. Vilken särskild kunskap har denna elit – och hur ska den få göra-det-själv-generationen, som tycker att den gör allt bäst själv, att lyssna?
I en värld där miljarder bilder dagligen laddas upp är fotografin särskilt sårbar för sådana frågor. Imorgon prisas världens bästa pressbilder inom den prestigefyllda årliga tävlingen World Press Photo. En jury belönar de professionella fotografer som bidrar med bilder som kan skapa konstruktiva debatter om det som händer i vår värld. Ja, bilderna kanske till och med kan göra livet bättre för några av oss som lever i denna värld?
Eller, kan de det?
Frågan är intressant i denna tid som misstror ”elitism”: vad kan egentligen en liten elitkår av pressfotografer bidra med då miljarder människor över hela världen formligen sprutar ur sig bilder?
Kameran har alltid ljugit. I händerna på ett fåtal fotografer har den också berättat stora sanningar. Men fotografin, likt alla medier, är satt under lupp i denna era av ”postsanning”, ”fejknyheter” och ”alternativa”fakta". En tid när USA:s president behandlar presskåren som ett oppositionsparti. I ett sådant klimat känns det gamla talesättet ”kameran ljuger aldrig” extremt nostalgiskt; det blickar väl mest tillbaka på en tid då allmänheten i alltför hög grad litade till ett fotografi som en oantastlig sanning. Nu dansar myriader av bilder över nätet och kan bevisa eller motbevisa precis vad som helst, lite beroende på hur de används. Den bild som en gång ansågs som en mekanisk, objektiv avbildning av verkligheten uppfattas i dag som motsatsen: som något fullständigt subjektivt.
Reality tv-stjärnan Kim Kardashian tar en selfie när hon åker bil med sin man, rapstjärnan Kanye West på Kuba 2016. /APBild: Desmond Boylan
Från Kim Kardashians störtflod av självförhärligande selfies till pressfotografen Mark Peterson som inte döljer sin avsmak då han skildrar den senaste presidentkampanjen – alltfler fotografer tar avstånd från objektivt betraktande som metod. Och de fotografer som ändå försöker hålla fast vid ett slags neutralt iakttagande blir tagna för manipulatörer av en alltmer misstänksam publik...
Förutom i vissa sällsynta fall får dagens bildjournalistik nästan aldrig ikonstatus, den tillåts allt mer sällan ändra historiens lopp. Inte på det sätt som skedde under medborgarrättsrörelsen, under Vietnamkriget eller den tidiga miljörörelsen. Bill Hudsons fotografi från 1963 av polishunden som attackerade en 17-årig svart pojke i den amerikanska södern.
Bild tagen i Birmingham, Alabama, 1963. En 17-årig pojke attackeras av polishund.Bild: Bill Hudson
Bilden på jorden som togs från rymden julafton 1968 och som ledde till ökad miljömedvetenhet och att Earth Day föddes. Eddie Adams fotografi samma år av en FNL-man som avrättades på gatan. Vi vet inte om det var dessa bilder som fick Nixon att retirera, men alldeles säkert hjälpte de till.
Saigon 1968. Sydvietnamesiske rikspolischefen Nguyen Ngoc Loan skjuter misstänkte FNL-soldaten Nguyen Van Lem.Bild: Eddie Adams
Det finns undantag som Nilüfer Demirs bild av treårige Alan Kurdi död på en strand eller Mahmoud Raslans bild av den apatiske femåringen Omran Daqneesh i en syrisk ambulans. Men, det finns få pressbilder som idag förmår samla världens blickar. Både klimatfrågan och Afghanistan hade verkligen behövt den typen av ikoniska bilder för sin sak! Istället sammanfaller nu tidens bildlogik med att USA får en president som förnekar klimathotet och samtidigt vägrar se flyktingfrågan som annat än ett hot. Så: bilder av lidande flyktingar ut – och bilder från en skräckslagen men i grunden välmående nation in.
Femårige Omran Daqneesh fotograferad i en ambulans i Aleppo.Bild: Mahmoud Raslan
Är ett försök att framkalla sympati fortfarande pressfotografins bästa chans 2017? Eller vore det till större nytta att tydligt visa upp de utländska interventioner som förorsakat problemen?
En av de viktigaste orsakerna till bildjournalistikens svagare ställning, är förstås papperstidningarnas kris. Inget slår en förstasida – som är läst. Den naglar fast världen i en hel dag. I en vecka om det är ett magasin. Men så ser det som bekant inte ut längre. I stället miljoner och åter miljoner bilder som flimrar förbi utan inbördes ordning eller tillmätt betydelse. En ann så god som en ann. Vem som tagit bilderna är inte alltid klarlagt, inte heller i vilket syfte de är tagna. I en sådan bildvärld är det inte så konstigt att foto blir lättare att avfärda.
Andra saker som försvårat för bildjournalistikens trovärdighet är billiga bildbehandlingsprogram och, det måste sägas, selfien och andra tvångsmässiga iscensättningar av jaget. Det underlättar inte direkt fotografins ställning som autentisk och äkta. I denna medieverklighet är fotografin alltmer avskild från den verklighet den är tänkt att avbilda; den blir som en karta utan innehåll, en bild som bara refererar till andra bilder.
Bildjournalistens roll blir då en annan. Den blir inte representativ, utan försöker snarare beskriva världen som hon vill att den ska se ut istället för hur den ser ut. Ta fjolårets segrarbild i World Press Photo, tagen av Warren Richardson, utvald bland 5 775 fotografier från 128 länder. Den föreställde en syrisk bebis som sträcktes in genom ett hål i taggtråden på gränsen mellan Serbien och Ungern, nära Röszke. Det är en varm, empatisk och utan tvekan ambitiös bild som argumenterar för grundläggande mänskliga värden för flyktingar i en tid då främlingsfientligheten griper omkring sig i Europa.
Warren Richardson bild, tagen 28 augusti 2015 på gränsen mellan Ungern och Serbien, som i fjol belönades med World Press Photos pris till årets bästa pressbild.Bild: Warren Richardson
Har den traditionella bildjournalistiken alltjämt en funktion att fylla? I USA försöker presidenten kuva en demokratisk debatt medan sociala medier fylls av vrede och förolämpningar – vilken typ av bildjournalistik skulle där kunna uppmuntra till medkänsla och ett förnyat samtalsklimat? Kan bilder överhuvudtaget fylla en sådan samhällelig funktion längre? Eller dras varje nytt fotografi oåterkalleligen in i det bildkrig som råder?
Svaret är inte givet. Enligt en undersökning i The Washington Post vägrade 15 procent av Trumps supportrar att tro på de bildbevis som visade att Trumps installationsdag lockade färre besökare än Obamas installationsdag. Det är ett grundläggande angrepp inte bara på bilden, utan på förnuftet. Som George Orwell uttryckte det i ”1984”: ”I slutändan, hur vet vi att två plus två är fyra? Eller att tyngdkraften fungerar? Eller att det förgångna är omöjligt att påverka? Om både det förflutna och den utanförliggande världen bara existerar i sinnevärlden, och om våra sinnen är möjliga att kontrollera – vad händer då?” Boken är plötsligt återigen en bestseller i USA.
Women's March i Toronto lördagen den 21 januari.Bild: Frank Gunn
Vidare är det ett faktum att många kraftfulla bilder inte når fram till alla potentiella läsare i ett alltmer splittrat samhälle. Den 21 januari i år protesterade 3,2 miljoner i Womens march, en av de mer betydelsefulla motståndshandlingarna någonsin i USA:s politiska historia. Men en undersökning av 450 amerikanska tidningar visar att hälften av dem kraftigt nedvärderade manifestationens betydelse. En dryg femtedel av tidningarna nämnde inte ens protesterna på sina förstasidor. Som webbtidningen Quartz påpekade: ”färre och färre amerikaner får sina nyheter från papperstidningarna och de som fortfarande får det är gamla, vita och bor oftare i glesbygden” – vilket i sig ser ut som en beskrivning av Trumps väljarbas.
I bildens tidevarv är ändå mycket osett och förbisett, inte bara dessa manifestationer. De miljarder bilder som laddas upp dagligen är bara en liten del i revolutionerandet av visuell kultur. Trevor Paglen, undersökande konstnär och författare som ägnat mycket tid åt frågor kring massövervakning och big data, har i artikeln "Invisible images (your images are looking at you)" skildrat det senaste decenniets utveckling: "Visuell kultur som utgår från människan är numera ett undantag. Den överväldigande majoriteten av bilder görs idag av maskiner för andra maskiner, med minimal inblandning av den mänskliga handen".
Massövervakningen står för svindlande många av de bilder som omger oss. Det kan vara värt att reflektera över då många länder går mot mer auktoritära politiska strömningar samtidigt som sociala medier fragmentiserar vår värld. Vilken makt har inte denna bildflod över individuella fri- och rättigheter? Och inte minst, om man pratar om detta väldiga flöde av bildproduktion och bildutbyten, betänk så få av dessa som bildjournalisten står bakom.
I denna medievärld riskerar bildjournalisten att bli en Don Quijote, som ihärdigt och ibland heroiskt försöker visa upp de utsatta för dem som har makt att förändra. Många av de mer ambitiösa bildjournalisterna har gått vidare till böcker och utställningar för att få ut sina budskap, eftersom dagstidningarna inte längre räcker till som plattform. Enorma mängder fotoböcker, många av dem gränsöverskridande någonstans i skarven mellan konst och journalistik, har utkommit de senaste åren. Fotograferna har där möjlighet att uttrycka större visioner med betydligt mer komplexitet och nyanser än online.
Diamond Reynolds video avslöjade hur hennes pojkvän dödades av en polisman, juli 2016.Bild: Diamond Reynolds
Videor och livesändningar via mobilkameror har haft stor framgång med att skildra nyhetshändelser starkt och direkt – rakt in på människors skärmar. Black Lives Matter-rörelsen i USA uppstod exempelvis som ett svar på upprörande videor av poliser som dödat obeväpnade svarta män. Miljoner kunde se en olidligt smärtsam berättelse på Facebook Live av en ung kvinna, Diamond Reynolds. Hon satt svårt traumatiserad i en bil tillsammans med sin fyraåriga dotter medan hennes pojkvän låg döende bredvid henne, skjuten vid upprepade tillfällen av polis efter att ha blivit stoppad i en helt vanlig rutinkontroll vid ett trafikljus i Minnesota.
Det är i dessa situationer som professionella pressfotografer genom alla tider trovärdigt avbildat historien för en intresserad läsekrets. Men ända sedan George Hollidays video av polismisshandeln av Rodney King 1991 – som först ledde till upplopp och sedan en debatt om polisvåld som kan sägas pågå än i dag – så har råa, mindre raffinerade bilder av icke-professionella fotografer haft störst påverkan på allmänheten. Oavsett om det handlat om förnedrade fångar i Abu Ghraib eller IS-videor av halshuggningar.
”I detta nya medielandskap, i detta pågående bildkrig saknas sannerligen inte prövningar för professionella bildjournalister.”
Den typen av amatörbilder belönas nu inte i World Press Photo – eftersom det är en tävling enbart för pressfotografer. Däremot finns förstås gott om bildjournalistiska, viktiga verk som gör sitt bästa för att trotsa dåliga odds. Vissa kan räknas till den mer traditionella bildjournalistiken. Dit hör James Nachtweys spöklika färgstarka fotoessä – publicerad i Time – från Dutertes antidrog-krig i Manila, ett krig som spårat ur och kostat tusentals dödsoffer. Eller Poulomi Basus fina skildring – publicerad i New York Times Lens Blog – av kvinnor i Nepal som genomgår en svårt prövande reningsritual i vildmarken då de får sin menstruation. Sedan finns mer experimentella arbeten som Tomas van Houtryves "Traces of exile", som handlar om flyktingsströmmarnas Europa och använder sig av en app för att förstärka online-känslan i de spår som flyktingar lämnar efter sig på sin färd över kontinenten.
I detta nya medielandskap, i detta pågående bildkrig saknas sannerligen inte prövningar för professionella bildjournalister. De måste fortsätta arbeta trovärdigt och transparent – samtidigt som de tvingas söka nya metoder att skildra verkligheten. Som Peter Plagens påpekade i Newsweek för ett decennium sedan: "Nästa generation stora fotografer – om det nu blir några - måste återupprätta fotografins band till verkligheten. Och de kommer att tvingas göra det på ett helt nytt sätt."
I denna era av ”alternativa fakta” har behovet av att återupprätta banden till verkligheten aldrig varit tydligare. I morgon får vi se om juryn i World Press Photo ser någon svara på den utmaningen.
Fred Ritchin är dekan vid International center of photography i New York. Han är också författare till bland annat "Bending the frame: Photojournalism, documentary, and the citizen".
Översättning: Johan Malmberg
Gå till toppen