Kultur

Birgitta Ohlssons duktighet missar medsystrarna

Birgitta Ohlsson är självaste inkarnationen av duktiga flickan, men framgången bygger snarare på individualistisk elitism än på medsysterlighet, skriver Marianne Lindberg De Geer.

Birgitta Ohlsson har vid 41 års ålder både hunnit sitta 15 år i riksdagen och vara minister.Bild: Lotte Fernvall/Aftonbladet/IBL

Birgitta Ohlsson

BOKEN. Duktiga flickors revansch. Forum.
Titeln på Birgitta Ohlssons bok får mig att känna mig exkluderad. Jag har aldrig räknats till de duktiga flickornas skara. Men läser ändå med intresse, för jag har alltid undrat hur ”duktiga” flickor tänker.
Birgitta Ohlsson har i sitt relativt korta liv – hon är 41 år – hunnit vara riksdagsledamot i 15 år och under den tiden varit både EU-minister och demokratiminister. Hon har karriärmässigt redan gått om sin pappa, kommunalrådet Bengt Olsson (L). Birgitta Ohlsson är inkarnationen av en duktig flicka.
Hennes ideal är Duktiga Annika, en moralkaka för barn från 1941 skriven av Elsa Beskow. Boken handlar om hjälpsamma Annika som i svåra stunder tar hjälp av hunden och en tomtefamilj för att genomföra sina duktighetsprojekt. Den barnboken läste lilla Birgittas mamma för henne och Birgitta i sin tur för sina två döttrar. Om duktiga Annika som kan ”tvätta sig själv, och kamma sig och själv knäppa alla knapparna i livstycket". Duktighet baserad på aktiv prestation. I första kapitlet i "Duktiga flickors revansch" listas synonymer för duktig: bra, skicklig, kapabel, duglig, flink, styv, företagsam, handlingskraftig, driftig, strong, habil, händig, kompetent, skötsam, präktig, perfekt, pigg, återställd, frisk, spänstig, stark, rask, hurtig och käck.
Det är i detta landskap Ohlsson vill finnas. I den elitistiska duktighetssfären. Bara göra allt så mycket bättre. I utbyte vill hon, nej kräver hon, respekt, uppmuntran och beundran. Hela boken genomsyras av den individualistiska liberala idén. Detta handlar om mig, Birgitta.
Åttiotalet är drömdecenniet, står det att läsa i avsnittet "När duktig var bra". Mellan raderna formas bilden av en mästrare, som med disciplin, katederundervisning, ordning, reda och höga krav vill frambesvärja den kvinnliga individens framtida möjligheter att "förverkliga sina drömmar" och det genom att bli en duktig flicka. Duktigast. Här finns ingenting om vad duktigheten innefattar, vad duktigheten förväntas generera.
Bagateller som vad skolan egentligen lär ut och hur en flicka förväntas förhålla sig till det, får vi inte veta. Det är duktigheten som räknas (hur duktig du är i förhållande till övriga medborgare/medtävlare). Och här någonstans tappar författaren mig. Jag försvinner in i tankar från mina år i Jönköpings Allmänna Flickskola, där kritik eller ifrågasättande ansågs ytterst störande och jag minns att de duktiga flickorna som var beredda att ta all undervisning som objektiv sanning, var de som premierades.
Birgitta Ohlsson överöser läsaren med ”bevis” på att hon har rätt, oftast med hjälp av egna erfarenheter, men också genom statistik och teorier från någon speciell forskare eller filmstjärna, som sagt något som bekräftar hennes teorier. Och visst finns här mycket som nästan vem som helst skulle hålla med om. Som att flickor är duktigast i skolan men att det är pojkarna som får de eftertraktade jobben. Ändå har jag svårt att tro att Birgitta Ohlsson – som inte försätter en chans att tala om hur duktig hon är, och som pöser över av stolthet när hennes egen dotter kallar mamma duktig – skulle lägga två strån i kors för en medsyster. Fram träder istället en självcentrerad, arg och besviken duktig flicka, som använder sig av sin egenhändigt hopsnickrade feminism och sin karriär i Liberalerna för att bevisa att alla former av flit som drivmedel och mål borde löna sig, speciellt för författaren själv. Undertexten lyder: Jag borde vara Sveriges första kvinnliga statsminister.
I avsnittet "Min egen duktiga flicka" berättar Ohlsson om ett minne från sista året på gymnasiet. Hon har en lärare, Tommie Lundqvist, som skrivit sin avhandling om prostitution i Sverige under 1800-talet. Ohlsson känner någon slags feministisk släktskap med sin lärare och beslutar sig för att som specialarbete skriva: "Backlash – kriget mot den svenska kvinnan på 1990-talet". Hon beskriver den enorma möda hon lägger ner på arbetet, ”jag skrev så pennan blödde”. Men lektor Lundqvist är inte nådig i sin grova sågning av hennes specialarbete. Ohlsson får veta att hon hejdlöst blandar fakta, argument och eget tyckande.
Kanske skulle Birgitta Ohlsson läst igenom sitt gamla specialarbete innan hon knåpade ihop den här skriften, och funderat över om det låg något i vad lektor Lundqvist sade den gången. Som jag ser det gäller nämligen samma argument om den här texten.
Gå till toppen