Kultur

Patrik Svensson: Det skojiga judehatet

Vad Pewdiepie säger och gör har större påverkan än något någon kan skriva i en tidning, eller för den delen säga i ett klassrum, skriver Patrik Svensson.

Bild: Jonas Ekströmer/TT
I skuggan av det stora brandgula hårsvallet uppmärksammas en annan hårfager man med skandalrubriker i USA just nu: Felix Kjellberg, alias Pewdiepie, 27-åring från Göteborg och världens största Youtube-stjärna. Sedan Wall Street Journal uppmärksammat att Pewdiepie under det senaste halvåret i nio olika klipp använt antisemitiskt språkbruk och nazistreferenser meddelade Disney att man omedelbart bryter samarbetet med profilen. Nu ställer också Youtube in andra säsongen av realityserien ”Scare Pewdiepie”.
Läs mer:Youtube ställer in Pewdiepie-serie
Läs mer:Pewdiepie rasar mot gammelmedia
Droppen var ett klipp där Pewdiepie testade en nätbaserad tjänst där man kan beställa vad som helst för fem dollar. Pewdiepie beställde en film där två indiska män i bar överkropp håller upp en skylt med budskapet ”Död åt alla judar”.
”Jag är bara en svensk kille som försöker vara rolig”, har Kjellberg försvarat sig. Och med humor är det ju som med mat. Alla kan inte tycka om allt. Den nazistiska webbsidan Daily Stormer har i alla fall hyllat Pewdiepie som en stor humorist och sanningssägare.
Och det är såklart det som är problemet här, att humorn är en så oberäknelig maktfaktor. Å ena sidan tillmäts den en enorm betydelse för hur den politiska opinionen formas, inte minst i USA. Å andra sidan kan den undfly precis allt ansvar med argumentet att det är just bara humor.
I en insiktsfull essä jämför Jacob Clifton från tv-kritiksajten Screener Pewdiepie med den nationalistiska och högerpopulistiska alt right-rörelse som på kort tid har förvandlats från undervegetation till maktbas i Trumps USA. Nej, Pewdiepie är inte en del av denna rörelse, han har troligen andra motiv, sannolikt till största delen också en annan publik. Men Clifton pekar på hur han trots allt är ett symptom på delvis samma fenomen.
Humor, satir och skämtsamma provokationer har länge varit ett av alt right-rörelsens viktigaste redskap. Att testa gränser har varit ett självändamål, inte bara för ett billigt skratts skull utan för att gränserna i sig ses som politiskt förtryckande. Allt ska vara tillåtet. Den gamla världen, med sina gamla medier och sina gamla normer och värderingar, har upprätthållit vissa gränser och dessa gränser, menar man, har definierats utifrån en politisk agenda. I nätets mörkaste högerhörn har ett motstånd formerats, och nu kryper hörnen in mot mitten. Att skämta om lynchningar eller våldtäkter av feminister är inte bara okej, det är viktigt. Att skämta om Förintelsen ses som en frihetshandling.
Det är en manlig kultur. Företrädesvis unga män som skulle kunna beskrivas som marginaliserade och befogat arga om det inte varit så att de redan sedan länge lämnat den undanskymda positionen långt bakom sig. Det är i det sammanhanget Pewdiepie måste förstås, menar Clifton. Vilket varken är ett fördömande eller ett försvar. Oavsett om Pewdiepie har ett politiskt motiv eller inte så företräder han ett sätt att tänka, prata och skämta som bryter mot den gamla världens referensramar, och som denna gamla värld fortfarande inte riktigt vet hur den ska hantera.
Är Pewdiepie rasist? Troligen inte, och det är heller inte särskilt relevant. Han har 53 miljoner följare på Youtube, många av dem barn. Vad han säger och vad han gör har större påverkan än något någon kan skriva i en tidning, eller för den delen säga i ett klassrum.
En lite större förståelse för det inflytandet kanske är det goda den här historien kan föra med sig.
Gå till toppen