Heidi Avellan

Heidi Avellan: Mera Malmö bakom bilden.

Tjatet om bilden av Malmö är tröttsam. Det är i verkligheten Malmöborna lever – och den är så mycket mer än skjutningar och svartjobb.

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) och Anders Ygeman (S).Bild: Björn Lindgren/TT
Men hur ser där ut? Min suck hördes väl i direktsändningen. Hur förklarar man Rosengård – eller Rinkeby – för dem som aldrig varit där?
Som bostadsområden brukar, svarade jag föga nyanserat i finsk morgonradio. Egentligen skulle jag ha sagt att de fjorton utpekade problemområdena som myndigheterna ska satsa extra på är välskötta. Inga getton.
Problemet är inte husen och rabatterna.
Problemet är att så många av de boende saknar jobb och utbildning och därför står utanför samhället. Problemet är att vissa lockas av snabba cash. Problemet är att samhällets centrala värderingar – respekt för lagen och rättsskipningen, för religionsfrihet och åsiktsfrihet, för jämlikhet och jämställdhet och allas rätt att välja sitt liv – inte är självklara, att lokala väktarråd begränsar kvinnors frihet och hedersvåld fjättrar unga.
Och problemet i Malmö är att staden är så delad.
Under fjolåret blev Malmöborna mer oroliga för att utsättas för våldsbrott under fjolåret, visar polisens trygghetsmätning. Konstigt vore det annars, med alla svarta rubriker. Fast 75 procent uppger att de inte utsatts för brott överhuvudtaget. Ändå känner hela 77 procent oro för att det ska hända, trots att våldsdåden i regel sker mellan kriminella.
Risken är låg – men oron är hög.
Bilden skymmer verkligheten, också för Malmöbor.
Malmö är inte Rosengård eller Södra Sofielund. Malmö är mer än kriminalitet och arbetslöshet. Fast vi som väljer att leva här, vi som älskar staden orkar snart inte förklara det här för alla dem som inte bor här, men tror sig veta bättre. Alla som aldrig badat på kallbadhuset, ätit bästa falafeln eller svävat i det nya konserthusets akustik.
Det talas mycket om bilden av Malmö, men att putsa på den är bortkastad tid. Bilden är som huggen i sten: Sveriges Chicago.
Verkligheten är så mycket viktigare. Det oslagbara läget. Västra hamnen och Möllan. Festivalen, fotbollen och framtidstron. Alla kreativa företag som sysselsätter – och satsar på projekt som Good Malmö, där unga utanför arbetsmarknaden anställs.
Satsningarna är viktiga, som inspiration.
Men vad Malmö egentligen behöver är en bättre vardag: många nya enkla jobb och fler bostäder – utöver ett mycket effektivare polisarbete som stoppar våldsvågen en gång för alla.
Så enkelt är det. Och så svårt.
Malmö har framgångsrikt gått in för att bli något mer än en före detta industristad.
Makthavarna har målmedvetet satsat på att bygga nytt och utbilda för kunskapsintensiva branscher och locka talanger, the best and the brightest. Spelutvecklare och konsultbolag dyker upp som svampar efter regn, i Västra hamnen jobbar idag fler än under båtbyggartiden.
Men de sysselsätter inte de många lågutbildade. De bidrar inte till högre skattekraft ifall de anställda bor i kranskommunerna där skolan är bättre, villorna fler och skatten lägre.
Malmö behöver enkla vita jobb. Jobb för dem som bor här och nu lever på bidrag. De är många. Enligt en färsk jämförelse i Dagens Samhälle är Malmö en av kommunerna med störst andel fattiga hushåll. Även om sysselsättningsgraden har höjts så är den bara 27 procent idag i Herrgården, visar en granskning i DN – mot 66 procent i hela Malmö. Då innebär sysselsättning inte ens automatiskt heltidsjobb och försörjning.
Den som handlar spriten på närlivs, åker taxi för 59 kronor eller klipper sig för 50 kronor eller drar en lina kokain till helgen är i själva verket en del av den organiserade brottslighetens näringskedja, sade Anders Ygeman (S) i Malmö (13/2).
Och indignationen kokade över: folk som uppfattar sig som rättskaffens känner sig kränkta och utpekade. De tänker fortsätta åka svarttaxi. Någon annan – regeringen – ska röja upp i brottsträsket.
Spriten är billigare i bakluckan än på Systembolaget? Den stulna cykeln kostar mindre än hos cykelhandlaren? No shit, Sherlock. Men svartjobb bidrar inte till samhället, människor utnyttjas – och marknadsandelar säkras med vapen i hand.
Men inrikesministern lovade också krafttag mot den grova brottsligheten. Och samma metoder som en gång fällde gangstern Al Capone – åklagare, Kronofogden, Skattemyndigheten och Försäkringskassan ska göra livet surt för de kriminella.
Nolltolerans gjorde New York säkert – det vore konstigt om inte snabba reaktioner även mot mindre brott stoppade kriminella karriärer också i svenska problemområden.
Malmö skulle diskuteras i SVT Opinion (16/2) och jag tänkte svara ja på inbjudan att vara med, för i kakofonin är de som älskar staden rätt få.
Så hur var det hela tänkt och vilka skulle vara med?
Jo, några unga, en polis och en politiker på Möllevången och Lars Åberg som skrivit boken Framtidsstaden om hur allt var bättre förr. Beskedet var att också Ahmed Obaids anhöriga skulle finnas i studion – och där insåg jag det hopplösa. Det går inte att seriöst diskutera en stad intill människor som sörjer en mördad 16-åring; tv är känslor. Att efterlysa fler enkla jobb framstår som hjärtlöst, att tala om livskvalitet som stötande. Till slut var de anhöriga inte med, ändå fastnade debatten helt i det svarta.
Malmö är ingen enkel bild. Staden är en mosaik och den som väljer att bara se de svarta bitarna missar helheten. Hela verkligheten.
Det här är en opinionstext från tidningens ledarredaktion. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen