Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I språkets spegelsalar

Dana Sederowsky återvänder till uppväxtstaden med en stor retrospektiv som fyller Dunkers kulturhus. Thomas Millroth är entusiastisk.

Dana Sederowsky

KONST. "Art above all", Dunkers kulturhus, t o m 14/5.
Dana Sederowsky satsar sig själv, helt och hållet. Människans villkor, psykologi och det bedrägliga språket har varit hennes teman sedan starten. Hon spelar alla roller; filmar, fotograferar, textar utan assistenter. Konst måste innebära en ansträngning, det må bära eller brista. Utan risk för misslyckande blir inga verk bra. I sin undersökning av människans villkor har hon alltmer intresserat sig för språket med allt vad det innebär av övertalning, propaganda, psykologi eller poesi. Hon blev mycket uppmärksammad då hon upprepade tre meningar över en väg, från vägg till tak, på Göteborgs konsthall (2015). Upprepning är en viktig metod för henne.
Nu är det dags för Sederowskys största tillbakablickande utställning, när hon återvänder till sin födelsestad Helsingborg. Naturligtvis är det nya verk hon gjort för Dunkers en upprepning. På det ena A4-arket efter det andra har hon textat ”Art above all” och fyllt den största väggen. Ute i salen visar hon den artist's book som kom ut i fjor, ”Monotony repetition practice”. Sidorna går att dra ut flera meter i rummet. Som skulpturer. Där står om och om igen ”Monotony is a virtue, repetition is strength, practice makes progress”. Mitt på golvet väntar en glasbur på henne med penna, skrivbord och buntar av oskrivna ark. Här kommer hon att skriva fram ett nytt verk under utställningen.
Över utställningen härskar en känsla av besatthet. För nog krävs närmast monomant tålamod till att fylla väggar från golv till tak med en enda mening. Men samtidigt förvandlas den av upprepningen till något mycket mer än ett enkelt meddelande. Efter ett tag snurrar texten runt som i en spegelsal. Läsningen blir allt overkligare, men det gäller att ta sig tid. Att dröja kvar ord för ord, verk efter verk. Läsa, lyssna, se, läsa, lyssna en gång till. För det här är långsam konst som kräver en insats av både betraktaren och konstnären.
Belöningen låter inte vänta på sig. Genom att hon så konsekvent använder sig själv, sin kropp, blir verken efter en stund magiskt rituella. Hennes vitsminkade allvarliga ansikte blir en urbild. Med slutna, sotade ögonlock och röda läppar läser hon korta meddelanden på åtta skärmar i sviten ”Announcements”. Omsorgsfullt formar munnen olika påståenden, typ ”There is nothing wrong with this picture” eller ”I know what you are thinking but that's not the way it is”. När jag ser läpparnas minspel och hör orden upprepas förvandlas de till klanger, som bryts sönder till ljuddikter, stavelserna sliter sig och vill bilda nya meningar. Ansikte, läppar, röst, ord smälter ihop.
Och på ett liknande vis måste det vara för Sederowsky själv, då hon skriver en mening för hand flera tusen gånger. Att repetera exakt på samma sätt är ju omöjligt. Till slut upphör texten att betyda något, kvar blir bara handstilen som ett sätt att skriva ”jag”.  Och hjärnans skrivcentrum blir så uttråkat att orden förvandlas till optiska fenomen. På så vis flyter språk och bild ihop. Text och kropp förenas. Precis som ansiktena i hennes videoverk förvandlas till skrivtecken i ett fantastiskt alfabet - vitsminkade, nollställda och alltid mot svart bakgrund.
Detta är monotonins teater. Men märkligt nog är hon på samma gång minimalt återhållsam och starkt laddad. I filmen ”D.E.A.D.” står allt stilla, inget händer mer än att hon balanserar en väldig sten på huvudet. Gravallvaret liknar gamla stumfilmsfarser, för visst har hon humor. Men just här tar mörkret över tack vare den tunga vibrerande basklang som fyller rummet. Hennes orörliga ansikte och spända hals smälter ihop med den monotona basgången och stannar länge kvar i min kropp som en sorg.
På sätt och vis undersöker Sederowsky i verk efter verk förlusten av språk. Samtidigt växer konturerna fram av en kvinna som backar ut ur språket för att försöka hitta tillbaka igen. Så tänker jag inför ett av utställningens mest gåtfulla och poetiska verk, de åtta nästan helt svarta fotografierna i serien ”Black knot”. Svärtad trasslar hon ihop sin kropp, frånvänd, stum, nästan omöjlig att upptäcka. Språk, bild, hon själv, upplösta i gråsvärta. Men på golvet ringlar sladden till kamerans självutlösare. Det är den första stavelsen i hennes berättelse, ett sätt att skriva ”jag”, bli sedd, hörd. Verket blir som en teaterviskning till den blå neonskylten på väggen invid, där hon ironiskt frågar sig vad allt det här ska vara bra för, ”all this for what?”.
Hennes hårt knutna nästan osynliggjorda kropp i ”Black knot” är laddad med otålighet. Samma rastlösa energi finns i ”Walk”, där hon oroligt vankar av och an. Filmen projiceras på väggen mellan de två dörröppningarna till rummet där sviten ”Announcement” visas. Korta uppfordrande fraser tränger ut från den mörka salen och blandar sig med dramaturgin i ”Walk”. Varken det ena eller andra tillkännagivandet eller påståendet stillar rastlösheten. Hon förblir stum, och språket liknar ett val mellan olika glasburar.
Det finns en glasvägg inne i Sederowskys språkspel. I det äldsta verket från 1995, "Help", ser den unga konstnären allvarligt på oss. Orolig, ohörbar börjar hon måla sina läppar, allt ivrigare och desperatare, tills ett kors bildas, en försegling eller ett rop på hjälp. Men här börjar det, sökandet efter ett annat språk, då det vanliga inte bär.
Det är en stark utställning av ett angeläget konstnärskap.
Gå till toppen