Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sammetslena illusioner

Galleri Ping-Pongs utställning "Drapings" är förförande med sin mjuka lyster, skriver Carolina Söderholm.

David Svensson och Eric Length

KONST. Galleri Ping-Pong, t o m 4/3.
David Svensson kammar fram formerna ur sammeten. Konturerna av madonnans mantel eller lindningen som har svepts kring barnet. Det är draperingarna som han fångats av hos den tidiga renässansens målare som Giotto, Fra Angelico och Piero della Francesca. Inom konsthistorien utgör stoffmåleriet en egen njutning. Genom sekler har konstnärer briljerat i förmågan att återge dräkternas siden och sammet. Om så ögat bara snuddar vid dem känns det i fingertopparna.
Men Svensson tar steget längre och gör det textila stoffet både till sitt material och till motiv. Ungefär som när han med fingrarna tecknade i pojkrummets heltäckningsmatta. På nära håll skimrar de uppruggade fibrerna i nattviol och silvergrönt. Beroende av hur ljuset reflekteras framträder formerna likt fotografiets positiv och negativ. Vore de inte inglasade hade en smekning varit nog för att sudda ut varje spår.
I hans konst har materialen ofta burit sin egen historia, från flätade målardukar till det förflutnas böcker och glas. Alltid i ett utforskande av seendet och ljuset. Denna gång spelar han även med spänningen mellan det synliga och frånvarande. Obevekligt dras uppmärksamheten till vad som inte visas: den saknade kroppen. Kvar är bara tygets veck, modellerade efter en kropp som sedan länge gått förlorad. Paradoxalt nog gäller det både för renässansens mästerverk och för Svenssons sammetsillusioner. Om utställningen "Drapings" förför med sin mjuka lyster, ligger dess styrka långt ifrån enbart i det visuella och taktila.
I Galleri Ping-Pongs inre rum visar Eric Length parallellt måleri. Mot slöjor av sot och rök reser sig bergen som skulpterade ur avgrundens djup. Det är en mytens och urtidens topografi som tar form vid världens början eller slut. Där häver sig marken oljig och svart under ytans stjärnstoft och aska. Till hälften drömsk hägring och hälften mörk materia bryter berget fram i "Unfolding", där inte bara klipporna utan även mystiken vecklar ut sig. Tveklöst närmar han sig det sublima, men långt råare än romantikens föregångare. Snarare än att inbjuda till vandring, lockar hans betvingande landskap med dov skönhet och undergång.
Gå till toppen