Kultur

Per Svensson: Vad ska vi ha de unga männen till?

Bild: Johan Lorentzon
En av min barndoms stora filmupplevelser var ”Havets hjältar". Filmen är gjord 1937, bygger på en roman av Rudyard Kipling och handlar om ett ungt rötägg, rikemanssonen Harvey Cheyne, som faller överbord från en Atlantångare och räddas av en fiskeskonare. Motvilligt tvingas han in i den råbarkade men varmhjärtade besättningens arbetsgemenskap och när skonaren till sist återvänder hem har Harvey förvandlats från bortskämd slyngel till ansvarstagande ung man.
”Havets hjältar” är inte bara en sentimental moralitet utan också en gestaltning av en optimistisk människosyn: Det är inte avgjort på förhand om en individ ska bli rättskaffens eller inte. Hur det går beror på de materiella förhållanden och etiska normer som präglar hans eller hennes uppväxtmiljö.
Den optimismen var murbruket i det moderna svenska samhällsbygget. Det finns inga dåliga människor, bara dåliga sociala förutsättningar, var tanken. De så kallade ”värstingseglatserna” på 80- och 90-talet var ett konkret uttryck för denna människosyn. Kriminellt belastade ungdomar skickades ut på långseglingar i hopp om att de skulle återvända som goda samhällsmedborgare. Det var ”Havets hjältar” omsatt i svensk social- och kriminalpolitik.
Samtidigt var 90-talet ett decennium då denna utvecklingsoptimism fick sig en knäck (och det berodde inte i första hand på skandalrubriker om värstingresorna). En lång rad spektakulära våldsbrott dominerade samhällsdebatten under decenniets första år: Rasistmordet i Klippan. Fänriken som en juninatt sköt ihjäl sju människor i Falun. Stureplansmorden; tre unga kvinnor och en dörrvakt ihjälskjutna utanför en nattklubb i Stockholm. Det gav upphov till oroande frågor: Kanske var det inte givet att ett gott samhälle skapar goda människor? Eller också var Sverige kanske inte längre ett gott samhälle?
Jag minns dessa 90-talsdebatter när jag ser dramatikern Kristian Hallbergs dokupjäs ”Skånska mord 1989-2015” på Malmö stadsteater och när jag i min egen tidning så gott som varje dag läser om nya skottlossningar i Malmö.
Det finns två typer av våldsbrottslighet som för de flesta av oss framstår som mer skrämmande än andra. Å ena sidan brott som ger intryck av att förövaren drivits av utstuderad målmedvetenhet, ondskefull rationalitet. Å andra sidan motsatsen, ”det obegripliga våldet”, där det inte verkar finnas någon rimlig relation mellan orsak (gräl med en dörrvakt) och verkan (mord).
Hallberg har skrivit in båda dessa ytterligheter i sin pjäs: Mannen som rövar bort och mördar en liten flicka i Hörby. Tonårsbröderna som till synes utan ”anledning” slår ihjäl en kompis på skolgården i Bjuv.
Den metodiske mördaren som döljer sig bakom en mask av normalitet. Vansinnesmördaren som plötsligt sliter fram ett automatvapen och öppnar eld. Det som förenar dem är oförutsägbarheten. Världen osäkras på ett fundamentalt sätt. Vem som helst kan visa sig vara ett monster. Det är denna fruktan thrillern och skräckfilmen alltid spelar på. Handen som gungar vaggan är i själva verket ondskans redskap.
Men också i det föregivet trygga folkhemmet hade det funnits unga män som mördade med skjutvapen. Sommaren 1966 hade två unga inbrottstjuvar beväpnade med en kpist öppnat eld mot polismannen Ragnar Sandahl i Nyköping. Efter sexton dygn dog Sandahl av skottskadorna. Då pågick ännu jakten på ”kpistpojkarna” (som de döptes till i en rubrik): Gunnar Norgren, som hållit i vapnet och den 19-årige Clark Olofsson som suttit vid ratten i flyktbilen. Båda greps på sensommaren. Norgren försvann så småningom ur det allmänna medvetandet, men Clark Olofsson blev Folkhemsgangstern med stort F.
Olofsson var sprungen ur sin tids gängkriminalitet. När han var 17 år hade han och hans gäng gripits av polisen, misstänkta för inbrott och bilstölder. Fem av de sex gängmedlemmarna, bland dem Clark Olofsson, bodde på samma gata, Hällskriftsgatan på Hisingen i Göteborg. Långt senare beskrev Clark Olofsson sin uppväxtmiljö i “Att aldrig gå loss”, en intervjubok av journalisten Pia Gadd: ”… just den lilla gatstumpen, ett par hundra meter lång, där var det så mycket busfrön som hamnade på kåken sedan, att man knappt tror det är sant. Men hundra meter längre bort, på Arvid Lindmans väg, fanns inte någon.”
Havets hjältar-paradigmet, fast så att säga ut och invänt. Hamnar man på fel däck (Hällskriftsgatan) blir man en ung man ”på glid”, hamnar man istället på rätt däck (Arvid Lindmans väg) blir man själv en ung man av rätta virket. Det är miljön, stupid! Det var en uppfordrande, men som sagt optimistisk, föreställning. Det fanns ju inget ont som inte skulle kunna göras gott. Folkhemsganstern kunde ge upphov till kollektiva bekymmer, men han skapade inte någon kollektiv ångest.
De ”obegripliga” våldsdåden på 90-talet däremot, de skapade ångest. Vad är det som händer med världen, med de unga männen, med oss? Desperat letade man efter ”orsaker” som gick att förbjuda: videovåld, rollspel… För så fungerar ångesten, man försöker besvärja den genom att lokalisera, eller till och med skapa, pseudoorsaker till paniken, det vill säga företeelser eller beteenden man kan kontrollera eller helt undvika: trånga utrymmen, stora öppna ytor, flyg, handhälsningar, clowner…
Ångest är inte detsamma som rädsla eller vrede. Ångesten är som dimma. Man kan inte ta på den, men den kryper in i en och får världen att kännas främmande och fientlig.
Det senaste årets skottlossningar i Malmö har, visar en färsk undersökning, ökat ”otryggheten” i stan. De har också drivit fram en växande indignation (”för jävligt att det får fortsätta”). Men har de skapat ”ångest”, också i områden och miljöer där risken att själv hamna i skottlinjen trots allt är mycket liten?
Jag tror alla Malmöbor delar upprördheten över att en 16-åring kan mördas vid en busshållplats, att en vaktmästare blir beskjuten när han röjer snö, att en ung man skjuts ihjäl på Möllevångstorget en tidig söndagskväll. Men är Malmö en stad i ångest? Jag skulle gissa att svaret är nej.
Precis som under folkhemsperioden tror vi oss nu kunna förklara och förstå det som händer. Det är återigen ”miljön”. I resten av landet betyder det ”Malmö” (hela stan). I Malmö är ”miljön” stans fattiga, segregerade, problematiska områden.
Skillnaden mot förr är att fixeringen vid ”miljön”, de förmodade sociala bakgrundsfaktorerna, inte längre tar sig uttryck i optimism utan i en perverst lugnande defaitism. Sociala problem av den dignitet Malmö antas ha, och delvis har, löser man inte i en handvändning. Alltså behöver man inte gripas av ångest över gängkriminaliteten. Det vore lite som att bo i Norrlands inland och ha ångest över att det inte verkar möjligt att stoppa snöfallen.
Haken är bara att analogin här är falsk. Gängmord är inte snöstormar. Gängmord är inte naturgivna. Det är därför ofrånkomligt att fråga sig vad som utlöst de senaste årens skottlossningar och vad man kan göra åt dem, men det är inte meningsfullt att fastna för så generaliserade och ”stora” förklaringar att alla förslag till åtgärder framstår som futtiga. Den som är alltför fixerad vid ”de verkliga orsakerna” till ett eller annat samhällsproblem riskerar alltid att fastna i endera av två nästan lika dåliga alternativ: Antingen uppgivenhet eller också löddrig ritt på politiska käpphästar.
Ändå kan jag inte låta bli att i våldsvågen i Malmö också se ett symptom på en kris för den samtida unga manligheten i det postindustriella samhället. Vad ska vi ha de unga männen till? Muskelstyrka, fysisk uthållighet, dödsförakt, aggressivitet, flockmentalitet. Sådana egenskaper var guld värda i krig och på stora skeppsvarv. Men i dag? Alla unga män kan inte bli hockeyproffs.
Clark Olofsson har sagt att han som ung kunde välja mellan att bli ”Balla Hugo med bilarna” eller ”en skitig knegare med unikabox”. Det fanns ett val att göra, alternativ. Göra inbrott i vapenförråd eller ställa sig vid en svarv på SKF. Men i dag? Vi har gym. De är karikatyrer på de fabriker som inte längre finns. Unga män betjänar maskiner som producerar meningslösa muskler och narcissistiska självbilder.
Många kulturer har haft strategier för att slussa sina unga från barndom till vuxenliv. I industrisamhällen som det svenska var ”jobbet” länge den plats där stökiga tonåringar socialiserades till ansvarstagande vuxna. Det var lite som i ”Havets hjältar” med skonarens däck utbytt mot fabriksgolvet.
I dag är avståndet mellan barndom och vuxenliv större än kanske någonsin förr. Det ska överbryggas med hjälp av ”utbildning”. Det passar många unga mycket bra, i synnerhet flickorna. Två tredjedelar av studenterna vid Malmö högskola är kvinnor. Det passar också, trots allt, ganska många unga män. Men de som blir över? Vad ska vi göra med dem?
Gå till toppen