Kultur

Underhållande tristess i "T2"

Ewan McGregor som Renton och Robert Carlyle som Begbie i Danny Boyles "T2 Trainspotting", uppföljare till klassikern från 1996.Bild: Jaap Buitendijk

T2 Trainspotting

BIO. DRAMA/KOMEDI. Storbritannien, 2017. Regi: Danny Boyle. Med: Ewan McGregor, Ewen Brenner, Jonny Lee Miller, Robert Carlyle. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
Romanen och filmen ”Trainspotting” handlar inte om 1990-talet, utan om brytningstiden mellan subkulturernas 1970-tal och nykonservativismens 1980-tal. Den skildrar kompisgänget på 20-någonting som vägrar att växa upp och foga sig i Thatcher-Reagan-världsordningens propaganda om att ”välja livet”, det vill säga en hopplös tillvaro av arbete för en spottstyver och zombiefritid framför tv:n.
Lösningen blir ”retrotopia”, den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Baumans beteckning på vår tids nostalgi för ett sagokantat förflutet. Heroinet fungerar som deras krumelurpiller för att dröja sig kvar i ett mytomspunnet 1970-tal av busstreck, fotbollshjältar, Iggy Pop och James Bond-filmer. Det slog an i ett 1990-tal då grungen återknöt till punken. Tjugo år senare skruvar ”T2 Trainspotting” retrotopin ett varv till när huvudpersonerna återförenas.
Läs mer:"Trainspotting" 21 år senare: impotens, hjärtproblem och infertilitet
Renton (Ewan McGregor) återvänder till Edinburgh efter ett svenssonliv i Amsterdam. Frågan är: ”Så, vad har du sysslat med… de senaste tjugo åren?” Svaret blir ”inte mycket” för någon av dem. Tiden tycks ha stått stilla: Spud (Ewen Brenner) är fortfarande heroinist, Begbie (Robert Carlyle) har suttit på kåken för mord och Simon (Jonny Lee Miller), alias Sick Boy, driver en förfallen pub i rivningskvarteren som Gud glömde.
Alla morrar om Rentons svek när han snodde dem på en väska knarkpengar, men ännu mer rasar de mot sina bortkastade liv. De ser ut som fallstudier ur Susan Faludis maskulinitetsstudie ”Ställd”, dessa fyra medelålderskrisande grabbgubbar med sina kraschade äktenskap, karriärer, drömmar och en manlighet i gungning. Deras nya halmstrå blir en dubbelretrotopi: nostalgi för den svunna tiden av heroinpåtänd pojkrumsnostalgi i ”Trainspotting”.
Danny Boyle och hans manusförfattare John Hodge har i ”T2” gjort en konstnärligt vassare och betydligt smartare uppföljare till originalet än Irvine Welshs roman ”Porno” genom att citera och parodiera originalet för att belysa det absurda i att knarka nostalgi. Filmen fångar på pricken punkgenerationen i ingenmanslandet mellan fantasin om en gårdag som aldrig funnits, en samtid man hatar och en framtid utan hopp.
Saknas gör ikoniska inslag som kan matcha Rentons magiska dassdykning, eller retoriska pärlor som hans självhatande monolog om skottarna som världens största nollor (eftersom man låter sig styras av nollorna i England). Men ”T2” har ändå gott om minnesvärda godbitar, bland annat en sketch i två toalettbås på en sunkig nattklubb och en oförglömlig stöldräd med sångnummer mot en protestantisk lojalistpub som lever på minnet efter Slaget vid Boyne 1690.
Boyle har också lyckats behålla originalets lekfullhet och fräschör, med komiskt avväpnande scenlösningar och en berättelse med tvära vändningar vid varje hörn. Sällan har tristess och frustration skildrats mer underhållande på bio.
Gå till toppen