Nyss var han en sjukhuspatient som långsamt valsade runt med sin droppställning. Nu rör sig de andra dansarna runt honom med vita lakan böljande från sina händer. De virar lakanen runt hans kropp, samtidigt som ett kors bärs in.
Snart byts korset mot en luciakrona, luciakronan mot en spetsig vit huva. Med små medel förvandlas han från sjukhuspatient till påve, till lucia, till Klu Klux Klan-medlem. Samtidigt äntrar Marliyn Monroe scenen och hennes berömda vita klänning blåser upp över låren.
– Föreställningen kräver ganska mycket av en. Att se den är lite som att sitta på ett tåg och hela tiden se landskapet förändas utanför, säger koreografen Ben Wright.
På lördag är det premiär för hans nya föreställning ”Spectrum” på Skånes dansteater. I föreställningen undersöker han elva olika färger och vilka tankar och känslor de väcker hos oss.
Ben Wright är konstnärlig ledare på Skånes dansteater och har tidigare satt upp de hyllade föreställningarna ”Between silence and stillness” och ”The feeling of going”.
Idén till "Spectrum" föddes när Ben Wright för ett par år sedan hittade sin morfars gamla anteckningsblock. Då hade hans morfar varit död i över tjugo år – men i hans block fanns många av hans innersta tankar fortfarande förevigade.
Efter sin insats i andra världskriget blev Ben Wrights morfar en dedikerad amatörmålare som älskade akvareller. I det gamla anteckningsblocket hade han skrivit ner en lista på färger. Efter varje färg följde ord och minnen som han associerade till just den färgen.
– Det var väldigt personliga anteckningar om hans tolkning av färger. Det förvånade mig att min morfar tänkte på färger på det här nästan poetiska viset – varje färg hade gått igenom ett segment av tankar, säger Ben Wright.
Konsthistorien är ständigt närvarande i ”Spectrum”. Scenrummet är till en början tomt och vitt, med nio dörrar som dansarna rör sig in och ut igenom. De elva färgerna i föreställningen lyfts fram i varsin fristående sekvens. Varje färg introduceras genom en känd målning. Vitt presenteras genom att Jasper Johns vitmålade amerikanska flagga ”White Flag” bärs fram av en av dansarna.
– Det är många konstreferenser i föreställningen. Till exempel har vi iscensatt ett foto av min favoritfotograf, Duane Michals, på scenen, säger Ben Wright.
Det ständiga inslaget av förändring gör att föreställningen är nästan som att se en konstnär måla i realtid, menar Ben Wright.
– Sekvenserna förändras mycket. Ibland är de korta och ibland är de längre. Jag vill hålla publiken på tårna – man ska inte kunna luta sig tillbaka och tänka ”Jaha, nu förstår jag vad som kommer att hända”.
Till var och en av de elva färgerna finns en specialskriven låt av kompositören Jules Maxwell. Den vita musiken är till stor del stillsam och mjuk. Den röda däremot är hetsig och hypnotiserande. Här utstrålar dansarnas kroppar sexualitet, ilska och passion.
Men det finns också ett stort inslag av humor i föreställningen. I ett segment mimar en av dansarna till en barnröst som berättar historien om Rödluvan och vargen. Barnrösten är Ben Wrights egen, tagen från en inspelning när han var fyra år gammal. Kombinationen av den vuxna manskroppen och den späda barnrösten får en oundviklig komisk effekt. Ben Wright tror att humorns roll är viktigare just nu än någonsin.
– Men det är svårt: Hur ska man rättfärdiga att vi skämtar runt samtidigt som Trump har makten och Brexit händer?
Just därför finns det även mer politiska delar i ”Spectrum”. Det är svårt att undvika, menar Ben Wright.
Efter ilskan i den röda sekvensen följer ett ljudspår. ”Rädsla är en av orsakerna till våld” säger en mjuk röst medan en av dansarna rullar ihop den röda mattan. Rösten fortsätter samtidigt som dansaren bär ut mattan genom en dörr: ”Vi har alla kraften att göra skillnad – och den bestående skillnaden börjar med kärlek”.
Vissa färger har varit svårare än andra att iscensätta. Vitt var roligt och njutningsfullt, medan lila var motigare. Tillsammans med de sex dansarna har Ben Wright gått igenom massvis med lila referenser – alltifrån Prince till Jimi Hendrix.
– Det är en ständig balansgång. Du vill inte skriva folk på näsan men du vill att de ska känna igen referenserna, säger han.
När det gäller den lila sekvensen så är Ben Wright fortfarande inte helt nöjd. Hans egen anteckningsbok är nästan lika välfylld som hans morfars. Små blyertsord trängs med brandgula tuschstreck och överstrukna bokstäver. Ännu finns det idéer till den lila sekvensen som måste testas.
– Jag kommer troligtvis att ändra saker ända fram till lördag. Det är en process för mig och dansarna tillsammans, säger han.
Regler för kommentarer
Välkommen att kommentera artiklar på Sydsvenskan.se!
Tänk på att:
Det här är inte ok:
Redaktionen följer debatten på sajten och förbehåller sig rätten att ta bort olämpliga inlägg. Användare som inte respekterar debattreglerna stängs av från möjligheten att kommentera artiklar.