Kultur

Oline Stig: För mycket ljus på kungen, för lite på livläkaren

Oline Stig imponeras av ensemblens vältajmade spel. Men hon hade önskat att Struensee hade klivit fram som den huvudfigur han är i Livläkarens besök.

Livläkarens besök

Av Per Olov Enquist, Scen: Malmöstadsteater, Hipp, Dramatisering: Johanna Garpe och Erik Norberg, Regi: Johanna Garpe, Scenografi: Per AJonsson, Medverkande: Henrik Svalander, Karin Lithman, Johannes Wanselow, Fredrik Gunnarsson, Håkan Paaske, Bill Hugg, Li Brådhe m fl.
Livläkarens besök.Bild: Emmalisa Pauly
"Den 5 april 1768 anställdes Johann Friedrich Struensee som den danske konungen Christian den sjundes livläkare, och avrättades fyra år senare."
Så inleds P O Enquists roman ”Livläkarens besök” från 1999, som sedan dess både blivit film, opera och teater. Och det är sannerligen ett dramatiskt historiskt stoff som ligger till grund för Enquists romanfantasi: Kung Christian är galen och den tyske läkare som anställs för att blidka hans vansinne hoppar inte bara i säng med hans fru drottningen utan snor också åt sig makten och ger sig på att reformera det oupplysta landet i norr i Voltaires anda; han skapar 632 nya lagar och gör drottningen med barn innan man halshugger honom.
Johanna Garpe, somtidigare satt upp pjäsen på Stockholms stadsteater, intar nu Hipp med frasande sidenklänningar, peruker och ett hovsällskap vars brokiga och tydligt utmejslade persongalleri anstår ett kostymdrama av rang: änkedrottningen kall som is, arvprinsen förståndshandikappad, dreglande och hjälplös, kungens rådgivare fulla av dolda avsikter och den purunga drottningen skrämd till döds av sin makes otyglade och nyckfulla humör. Han är ett förvuxet barn, helgalen men också ömkansvärd, plågad av sin påtvingade roll – och, måste det sägas, fenomenalt tolkad av Johannes Wanselow, som skickligt pendlar mellan sårbarhet och tyrannisk omnipotens.
Mycket fungerar väl, ingen skugga över skådespelarna, ensemblespelet flyter vältajmat när ränkerna smids i hovsalen, som gestaltas suggestivt i Per A Jonssons tunga men sparsmakade scenografi: ett stort, ellipsformat ekbord, en ljuskrona med nakna glödlampor. Drottningens förvandling från naiv och okunnig till frimodig och rappkäftad revolutionär i Struensees famn är också styvt skildrad av Karin Lithman.
Det som förbryllar mig med Garpes uppsättning är balansen mellan kung Christian och Struensee. Den sistnämnde borde vara centrum i dramat, det är kring honom handlingen spinns, men här upplever jag honom snarast som en bifigur: en godhjärtad men tam idealist som, motvilligt och omedveten om konsekvenserna, kastas in i detta danska dårhus för att skapa ordning. Man känner med en gång att han inte har en chans.
Det har inte bara att göra med Henrik Svalanders rolltolkning utan med själva berättelsen, som inte ger något utrymme för Struensees komplexitet och (måhända) dubbla agenda vad gäller idealism och maktanspråk. Och ja, obalansen handlar också om kung Christians urstarka karisma. Det är så att säga allt ljus på kungen, det är honom min blick följer, lider med och förfasas över. En galning vid makten som skriver under vad som helst och som mest av allt vill leka tafatt med sin kulturminister i slottsparkens labyrinter.
Och som till slut, utan att fatta vad han gör, låter bilan falla och avgår med segern. Vid närmare eftertanke kanske denna tolkning av dramat ligger helt rätt i tiden.
Gå till toppen