Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Minnesord

Staffan Lindeberg

Staffan Lindeberg, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit, 66 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Eva, barn och barnbarn.

Hur många människor är det egentligen som tål kritik? Inte många. De flesta är väl som jag som säger: ”Jag är öppen för all konstruktiv kritik,” samtidigt som jag skär mina tänder.
En person har jag träffat som inte bara tålt kritik utan även välkomnat den med nyfiken entusiasm. Det var Staffan Lindeberg. Staffan hade vad engelsmännen kallar ”an open mind” – ett öppet sinne.
Vår bekantskap sträcker sig tillbaka till hösten 1974. Vi började samtidigt på läkarutbildningen i Lund På grund av vår namnlikhet hamnade vi i samma labbgrupp och följdes åt under grundutbildningen. Vi tenterade rättsmedicin samtidigt muntligt för professor Gerhard Voigt som roat betraktade oss när vi redogjorde för blodfläckars mönster när det droppade på olika sätt.
Småningom blev vi åtskilda men hamnade en bit in på 1980-talet på samma vårdcentral i Svalöv. Vi körde till jobbet tillsammans. Vid ett tillfälle när vi en sommarmorgon passerade Kävlinge sa Staffan: ”Det ligger en karl i diket!” Vi stannade och kunde konstatera att en rejält berusad Kävlingebo hade somnat på hemvägen. Han kom upp på fötter igen och vacklade vidare hemåt.
Två veckor senare var det klippt igen när vi passerade Teckomatorp. ”Det ligger en karl i diket!” Denna gång var det allvarligare. En MC-kille hade vurpat och skadat sig. Det blev telefon efter ambulans som kom efter några minuter.
Under denna tid verkade det som Staffan sökte efter något ämne att engagera sig i. HIV-epidemin var i sin linda och Staffan var oerhört intresserad av den. Men en morgon på väg till Svalöv sa han: ”Jag har läst en artikel om stenålderskost.”
”OK” sa jag, något förstrött. Vad den artikeln skulle leda till anade jag inte.
Många år senare lockade han mig till vårdcentralen i Sjöbo, då som idag en av Skånes få välfungerande vårdcentraler. Trots kändisskap och doktorsavhandling var Staffan samma Staffan. Totalt respektlös inför auktoriteter.
”Blocket” på Lunds lasarett, där vi båda hade gått, hade ett våningsplan där väggarna var fyllda med utmärkelser och svassiga diplom riktade till en framgångsrik kollega. Jag minns att jag klagade över att jag aldrig fått någon liknande utmärkelse. Det ordnade Staffan. Jag fick ett intyg med följande skrift: ”Härmed intygas att Staffan Lingärde vet vad han heter.”
Med flott underskrift och många stämplar prydde detta intyg väggen i mitt arbetsrum i många år. Staffan gav mig också en gång det vackraste beröm en läkare kan få. Han sa: ”Staffan! Det bästa med dig är att du säger att du inte vet när du inte vet!”
Kära Staffan! Att Du nu är borta känns så overkligt och så fruktansvärt fel. Den sorg som Din Eva och Dina närmsta hyser vill jag dela. Sköt om Dig! Var Du än är.
Gå till toppen