Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tor Billgren: Flera fina scener – men hoppen mellan färgerna gör det för fragmentariskt

Tor Billgren tycker att Ben Wrights maximalistiska dansföreställning Spectrum jobbar med övertydliga associationer.

Spectrum

Scen: Skånes dansteater, Dansare: Anna Borràs, Brittanie Brown, Kit Brown, Peter Jansson, Belinda Nusser och Sindri Runudde, Ljuddesign: Alan Stones, Ljusdesign: Guy Hoare, Sånger: Jules Maxwell, Scenografi: Will Holt, Koreografi: Ben Wright
Skånes dansteater sätter upp Spectrum av koreografen Ben Wright.Här från den röda delen av förställningen. Brittanie Brown och Sindri Runudde längst fram.Bild: Emma Larsson
Fem minuter före slutet avbryts premiärföreställningen på grund av en olycka bakom scenen. Jag får slutminuterna beskrivna för mig av en anställd på Skånes Dansteater, och under samråd med redaktionen görs bedömningen att jag har sett tillräckligt mycket för att kunna recensera föreställningen.
Läs också Bruten fot stoppade premiären på Skånes Dansteater
Skånes Dansteaters huskoreograf Ben Wright är tillbaka med ett dansverk i den maximalistiska extra-allt-stil som han gärna arbetar med.Den här gången handlar det om färger. Elva nyanser, från vitt till svart. Färgerna skildras i varsin tablå och gestaltas med associationer, referenser, rörelser och ord.
Ibland hörs ljudklipp ur arkiv och filmdialoger som dansarna mimar till – till exempel ett avsnitt ur Alfred Hitchcocks ”En studie i brott” med Bernard Herrmanns Wagnermarinerade musik i bakgrunden.
Vitt representeras av sjukhusmiljö, snö, ”White Christmas”, Lucia och Ku Klux Klan. Rosa är baby och Pridedemonstration till gayklassikern ”I am what I am”. Blått är Yves Klein, hav, valsång, och så vidare.
Det rör sig med andra ord inte om särskilt subtila associationer, utan i mångt och mycket det som ligger och guppar i medvetandets absoluta ytskikt. Det blir allt för ofta övertydligheter och platta illustrationer. Herregud, valsång? Går det ens att använda i parodiska sammanhang?
Formen med korta fragment som staplas på varandra gör att det inte uppstår någon dramatisk progression. Rörelserna tillåts aldrig utveckla sig; det blir en dansdutt här och en dansdutt där innan det är dags att byta kläder och rekvisita igen. En föreställning på nittio minuter kräver ett dramaturgiskt grepp om helheten.
Men visst finns här ett antal riktigt fina scener, som när Peter Jansson dansar med en droppställning i den vita sjukhusmiljön, en referens till ”La mamma morta”-scenen ur filmen ”Philadelphia”, där Tom Hanks spelar en aidssjuk, operaälskande advokat. Jansson gör även ett fint solo i den bruna tablån, där han på ett gripande sätt dansar ut någon sorts elektrifierad panikångest.
Minnesvärt är även Sindri Runuddes mimande till ett barns återberättelse av ”Rödluvan”. Den vuxnes kropp kolliderar med ljudet av barnets röst på ett sätt som ger kalla kårar – på det bra sättet.
I gult-sektionen mimar Belinda Nusser och Brittanie Brown till en intervju utförd under amerikanska LSD-experiment 50-talet. Humor som övergår i obehag.Jag vill också nämna Alan Stones ambitiösa ljudarbete. Musiken och effekterna rör sig tredimensionellt i rummet, och den totala ljudbilden är snygg och suggestiv. Minus valsången.
Gå till toppen