Charlotte Engelkes har ett intressant förhållande till döda vita kulturmän. Pjotr Tjajkovskij i Svansångare, Richard Wagner i Flygande holländare. Och nu, tredje gången gillt på Helsingborgs Stadsteater, kulturmännens kulturman: Ingmar Bergman.

Inte så att Engelkes knäfaller vid ikonernas altaren i sina apostroferingar, långt därifrån. Hennes attityd är en mycket egen blandning av milt ironisk respektlöshet och avslappnat humoristisk respekt för den stora konsten. Ur de stora männens verk kan mycket nytt utvinnas, med en metod som kanske kan kallas dekonstruktiv.

Nya föreställningen heter Glädjen eller småprat i svartvitt, och kan beskrivas som ett Bergmankollage, eller -montage. Den sägs bygga på Bergmans tidiga filmer, bland andra Till Glädje från 1949, som lämpligt nog utspelar sig i Helsingborg: en kärlekshistoria mellan två medlemmar av symfoniorkestern. Miljön kände Bergman från sin tvååriga sejour som chef för Stadsteatern.

Jag sitter och letar efter direkta Bergmancitat, de är antagligen fler - fastän reducerade och hopklippta - än jag märker. Lätt att känna igen är i alla fall Allan Edwalls distinkta stämma, som kyrkvaktmästaren Algot som grubblar över Guds tystnad i Nattvardsgästerna.

Engelkes har också ett särskilt förhållande till operakonsten, och den opera som mest förknippas med Bergman är Mozarts Trollflöjten. Många citat och anspelningar blir det. Roligast med tenoren Torbjörn Lillieqvist som en väldigt kortvuxen operasångare som önskar sig en turné i Sydostasien för där är alla människor korta. Operamästarna till trots förekommer också citat ur Vita hästen.

Upphovskvinnorna Engelkes och Sophie Holgersson förefaller även ha ett intensivt förhållande till Bergmanskådespelaren Eva Dahlbeck. Hon dyker upp i Bergmans rollistor i och med Kvinnors väntan från 1952, men hos Engelkes/Holgersson verkar hon ha spelat alla kvinnliga huvudroller, från Till Glädje till Scener ur ett äktenskap.

Perfomancemakarna leker flitigt med Bergmans förkärlek för kvinnonamnet Marianne, och mansnamnet David. David och Marianne sammanfaller i En lektion i kärlek från 1954, den Bergmanfilm som apostroferas flitigast i kollaget.

Glädjen är mindre dansant än tidigare Engelkesverk, trots att andra akten inleds med en lång scen från en balettskola. Syftningen här är filmen Sommarlek från 1951. Alltsammans är som ett koncentrat eller snarare en konceptualisering av den bergmanska självbespeglingen: äktenskapsrelationer och frågan om Guds existens.