Lund

Andreas Ekström: Om nöd och nåd

Den kollektiva välviljan har vunnit ännu en seger. Den måste vinna, igen och igen och igen.

Andreas Ekström reporter HD SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
I torsdagstidningen berättade jag om en liten flicka som just nu bor på sjukhuset här i Lund med sin familj. Hon har en svår hjärntumör, och behöver dyr behandling utomlands. Alltså inget skumt av typen kolloidalt silver eller så, utan bara en teknik för cellgiftsbehandling som inte har börjat tillämpas i Sverige än.
Familjen behöver därför hjälp ekonomiskt. Genom en insamling på nätet har de på bara några dagar fått två miljoner kronor, av bekanta och obekanta, vilket kanske till och med är mer än vad behandlingen kostar. Det eventuella överskottet ska gå till forskning om den ovanliga tumör – DIPG, Diffust pons gliom heter den, ful sjukdom förtjänar väl ett fult namn antar jag – som nu hotar den snart sexåriga tösens liv.
Jag vill tro att det finns saker att lära av det som har hänt. Hur mycket kollektiv välvilja människan hyser, inte minst. Det kanske är den viktigaste insikten av alla.
Men också hur mycket nöd det finns, hur stora behoven är. Hur svårt det är för oss alla att leva tillsammans.
Hur vi därför bara måste klara av att visa varandra den nåd vi kan.
Vi bestämmer att lägga några tiotals miljoner på en ny motorvägspåfart och visar stor nåd mot bilpendlarna och den heliga tillväxten, men inte så mycket nåd mot planeten. Allt är en avvägning, inte sant?
Vi bestämmer att vi måste ha lite fler vakter och poliser runt Lunds central, eftersom för många känner otrygghet där bland missbrukare och tiggare och försäljare och gapigt glada grupper av unga som har druckit lite för mycket. Vi visar alltså nåd mot dem som upplever otrygghet, men gör vi samtidigt något extra för dem som sitter fast i en misär av småbrott och jakt på droger som har slagit sönder precis allt i deras liv? Kommer vi ihåg att det hänger ihop? Jo, kanske: i veckan kom också beskedet att Lund ska kraftsamla i missbrukarvården.
Vi bestämmer att vi ska försöka klara av att både ta hand om föreningsliv och flyktingar med bostadsbehov i Veberöd. Nåd åt alla. En kompromiss. Det bästa som finns.
Våra ledande politiker kunde samtidigt dra en suck av lättnad över nåden att få behålla sina löner. Att våra kommunalråd tjänar 52 000 kronor… inget kunde uppröra mig mindre än det. Det är en kvalificerad uppgift som ska lösas, det är klart att ersättningen för arbete och ansvar på den nivån ska vara tillräcklig. Sedan märkte ni nog en annan politisk vindpust när Ted Ekeroth lämnade Sverigedemokraterna: det var en lättnadssuck av orkanstyrka som nådde hit ända från Sölvesborg. Där slapp Jimmie Åkesson ett av sina stora interna problem.
Nu återstår bara tusen till för honom. Det har han ju gemensamt med alla andra som på sina vis försöker balansera i livet, mellan nöd och nåd.
Gå till toppen