Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Dramatiska höjdpunkter med sopranen Paulina Pfeiffer

Paulina Pfeiffer, sopran, Majsan Dahling, piano. Magle konserthus 27/2.

Paulina Pfeiffer och Majsan Dahling presenterade ett representativt kompendium av svenska sånger från romanskonstens blomstringstid före och efter sekelskiftet 1900. Här saknades varken Peterson-Berger eller Stenhammar, varken Alfvén eller Gustaf Nordquist. Ej heller Ture Rangström, och därtill Gösta Nystroem, men inte Gunnar de Frumerie.
Programmet härbärgerade till exempel ett typiskt Jussi-Björling-nummer – Nordquists och Jonatan Reuters salta ”Till havs” i friskt och käckt skick. Efter­hand kom också ett inslag med riktigt Birgit-Nilsson-tycke, Rangströms och Karin Boyes förfärliga ”Sköldmön”.
Paulina Pfeiffer kan ståta med en sopranstämma som når de dramatiska höjderna och Majsan Dahling är välkänd som erfaren pianist med vaken och lyhörd attityd vid klaviaturen. Deras kommunikativa kapacitet imponerade på olika vis: sopranen kunde tala för varan inför Lunds kammarmusiksällskaps rutinerade publik, pianisten sa ingenting men varierade och förtydligade sitt musikaliska budskap från sin position på pallen.
Det visade sig att Paulina Pfeiffer strävade mot de högdramatiska uttrycken – med stor framgång. Det fanns också rika tillfällen att understryka de poetiska känslostormarna extra. Det betydde dock inte att romansduon försummade andra sätt att ge sångerna karaktär, men det var det stora bruset som gjorde starkast intryck. Det tog man som lyssnare gärna till sig i nummer som Rangströms ”Den enda stunden” och Stenhammars ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte” båda till texter av J L Runeberg.
Så kom till slut Gösta Nystroems cykel ”Sånger vid havet” med dess raffinerade pianoklanger och en sångstämma där det finstilta utgör själva finessen. Där stämde alla romanskonstens verkningsmedel, och slutet av den sympatiska konserten fick vila i en mer lågmäld klangbotten. Det blev en kulmination i lågmäldhetens tecken.
Allra sist ett extranummer som blev något alldeles extra: Puccinis ”Il mio babbino caro” ur ”Gianni Schicchi” tornade upp sig med full operaprakt, och Majsan Dahling släppte loss vid pianot – utan att behöva använda noter!
Gå till toppen