Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Måsteläsning från Mården

Ödmården är en fenomenal och stilistiskt konsekvent roman som helt enkelt måste läsas, skriver Niklas Qvarnström.

Bild: Jan-Åke Eriksson

Nils Håkanson

BOKEN. Ödmården. Albert Bonniers förlag.
Språket spelar en avgörande roll i flera välkända dystopiska visioner av en mörknande framtid. Mest bekant är kanske det ”nyspråk” i George Orwells ”1984” där negativa ord sållats bort för att medborgarna inte ska kunna formulera sig kritiskt mot den överhöga staten.
I Nils Håkansons makalösa roman ”Ödmården”, som utspelar sig någon gång efter år 2175, har svenskan utvecklats i två diametralt motsatta riktningar. Å ena sidan har språket genomgått en ”hollandisering” på grund av den nederländska ockupationsmakt som styr landet. Samtidigt har det tillbakavecklats till en sorts 1500-talssvenska, från innan stavningsreformer och standardisering, bland det okuvliga skogsfolk som bor i hålor i den vidsträckta Ödmården (i gränstrakterna mellan Hälsingland, Gästrikland och Uppland) och medvetet försöker rensa ut ”vallonismer”, ”flammeri” och ”hollandäs” ur sitt modersmål.
Resultatet kan till exempel låta så här: ”ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken”. Vid protokollet sitter traktens ”archifarie”. Han ansvarar för katalogisering av ”näverklotter” och fördjupar sig i deras viktigaste urkund, nämligen ”Framtidens språkstudium och språkundervisning, en varningsskrift till alla bildade nationer på Jorden” av O.C. Kjellberg: ”forntidens vittersta herrå”. Boken finns i verkligheten, den gavs ut 1906 och varnar för det moraliska förfall som är dömt att uppstå om svenskan korrumperas av utrikiska tungomål.
Klimatförändringarna har tagit ut sin rätt och lagt stora landmassor i världen under vatten. Därav den holländska ockupationen av Sverige och dess skogsområden, förvandlade till stora träsk. ”Nedriglänningarne” styr sina primitiva undersåtar med järnhand, och träskborna lyder dessutom under självutnämnda ”öd-furstar”. Tills då ”en dretig dag om husten” ett stycke ”fornskrot” i plåt kommer ”nertumblande” ur skyarna. Det visar sig vara en reaktor (eller ”raktor” på ödmårdsmål), och snart höjs levnadsstandarden i hålorna.
I ”archifariens” krönika kan vi så följa en utveckling som på kort tid mimar en demokratins uppgång och möjliga fall. Han jämför med vad som hände efter den ”äldre tryggåldern” på ”riddar Palmes” tid. Med de nya bekvämligheterna som uppvärmning och belysning höjs moralen och folket reser sig mot sina förtryckare. Men snart vänjer de sig, blir förslappade och börjar istället klaga över småsaker: ”så vet man detta om folk, att de blifver nöjd endast om Paradijsets blomster slår ut framför deras ögon, men få de icke dofta Paradijsets blomster utan bara en enkel roos eller hästhof, då visa de sej avog och småaktig och slunga de fagra lifvets örter på snuskhögen”.
Att Nils Håkanson är översättare och disputerad språkvetare är inte att förvånas över. Det händer inte ofta, men jag saknar faktiskt ord för hur ojämförligt fenomenal och stilistiskt konsekvent den här romanen är. Den måste helt enkelt läsas för att göras rättvisa. Jag skulle alltså inte vilja jämföra den med låt säga ”Hebbershålsapokryferna” eller ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” av Nikanor Teratologen, men jag kan inte undgå att läsa in en liten blinkning i den uppräkning av träskfolk där man bland andra finner ”kågedalingarne med sina många fingrar”.
Gå till toppen