Kultur

Präktiga läderbögar för bred publik

Den finske konstnären Touko Laaksonen (1920–1991) blev under pseudonymen Tom of Finland världsberömd för sina homoerotiska teckningar. På bilden Niklas Hogner i rollen som Kake, Laaksonens musa, i filmen "Tom of Finland".Bild: josef persson

Tom of Finland

BIO. DRAMA. Finland, 2017. Regi: Dome Karuski. Med: Pekka Strang, Lauri Tilkanen, Jessica Grabowsky Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.
”Tom of Finland på väg att bli nya Mumin”, löd en rubrik i Dagens Nyheter förra våren, när en stor utställning öppnade i Helsingfors. Drygt 25 år efter sin död är den kontroversielle undergroundkonstnären erkänd och respekterad. Hans ikoniska bilder av muskulösa, bredkäkade och explicit välutrustade män visas på de finaste konstmuseerna, och pryder alltifrån frimärken till lakan. De har publicerats i flotta soffbordsböcker, och naturligtvis finns det också en Tom of Finland-parfym.
I Dome Karuskis film framstår Touko Laaksonen, som Tom of Finland egentligen hette, kanske inte som något kramvänligt Mumintroll, men filmen i sig är enkel att omfamna för en bred publik. ”Tom of Finland” är en präktig, traditionell biopic. Genom den kronologiska berättelsen åldras huvudpersonen 50 år, han finner och förlorar en stor kärlek, kämpar i motvind men möter den publik som älskar honom.
Även om det är förvånande att en uttalad banbrytare förlänas en så konventionellt tecknad biografi, så är filmen fascinerande och gripande.
Den inleds med soldatliv i det finska fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Den unge Touko är officer, och erfarenheterna sätter sin prägel på både skuldkänslor och libido. Efter krigsslutet jobbar han på en reklambyrå samtidigt som han fyller hemliga block med teckningar av män i uniform. Filmen undviker dock att dröja vid puddingarna han ritade i naziuniform – eftersom den uniformen var sexigast, som han sa.
Han skildras i en levande men hårt pressad gaykultur i parker och på klubbar, där man med tecken och lösenord försöker hålla undan för hat, misshandel och polisrazzior.
Dubbellivets smärta demonstreras i Toukos nära relation till sin homofobiska syster. Hon, Touko och hans livskamrat, dansaren Veli, bor till och med ihop ett tag men det ändrar inte systerns inställning.
Ett mänskligt och konstnärligt genombrott kommer när ett amerikanskt magasin ger Touko pseudonymen Tom of Finland och placerar hans teckningar på omslaget. Här delar sig också filmen i två delar: en finsk i vemodigt bleka färger, och en sprakande amerikansk där homosexuella har erövrat en större frihet och Tom of Finland är kult.
Toukos första resa till Kalifornien på 70-talet blir ett triumftåg bland bögar i läder. ”Här är dina pojkar”, säger paret Doug och Jack som bjudit in honom. Det är en rätt ljuvlig höjdpunkt, som brant rasar ner i avgrunden när aids skördar liv och homohatiska krafter går till attack.
Efter den långa upptrappningen i Finland blir den amerikanska delen lite hoptryckt och ett redovisande drag stärks. Om filmskaparna vågat vinkla fram skarpare konturer hade blodet nog pulserat hårdare i filmen.
Men här finns mycket att tycka om, som Pekka Strangs känsligt minimalistiska skådespeleri i huvudrollen, och en obruten underström av lust, humor och glädje som är så central hos Tom of Finland. När Touko drabbas av skam och tvivel dyker hans tecknade figur Kake upp som musa. I allt det grå och fientliga ser hans skapare honom plötsligt någonstans i ett hörn med skinnkepsen på svaj och en cigg i mungipan: vacker, skamlös och oövervinnerlig.
Läs mer:"Hans figurer är som superhjältar"
Läs alla artiklar om: Filmfredag 3 mars
Gå till toppen