Heidi Avellan

Heidi Avellan: Trump kunde vinna. Så varför inte Marine Le Pen.

Nationalism mot öppenhet, globalisering mot ”patriotism”. Hur Frankrike väljer påverkar hela Europa. Marine Le Pen kan drabba oss.

Vanlig. En av folket. Så vill Marine Le Pen betraktas.Bild: Christophe Ena
Medan resten av världen liksom kippade efter andan och analyserade Donald Trumps installationstal samlades hans europeiska meningsfränder i tyska Koblenz. Geert Wilders från Nederländernas Frihetsparti. Marine Le Pen från franska Nationella fronten. Frauke Petry från Alternativ för Tyskland, AfD. I Trumptriumf.
Populister och nationalister med en främlingsfientlig och EU-kritisk agenda, på väg mot val. En ouvertyr till Europas ödesår.
Den 15 mars väljer Nederländerna parlament och Wilders parti förutspås bli störst, men i brist på allianser inte få makten. Socialdemokraterna har segervittring när Tyskland går till val i höst, AfD stannar i opposition. Viktigast för den liberala världsordningen är ändå det franska presidentvalet och det är inte uteslutet att Marine Le Pen vinner; enligt opinionsmätningarna har Nationella fronten aldrig varit så nära presidentposten som nu.
Det skulle vara ytterligare ett bakslag efter brexit och det amerikanska presidentvalet. Tre exempel är en trend. Enligt Marine Le Pen går skiljelinjen i politiken inte mellan höger och vänster, utan mellan patrioter och globaliseringsföreträdare.
I valet 2002 skrällde Jean-Marie Le Pen och gick vidare till andra valomgången – trots att han var mer extrem än sin dotter, i en mindre extrem tid. La bombe Le Pen, skrek rubrikerna. Han uteslöts ur partiet sedan han kallat nazisternas gaskamrar en ”liten detalj i andra världskrigets historia”.
Marine Le Pens image är istället den alldeles vanliga sanningsälskande fransyskan, inte "elit" alls. Mer som en god granne. En att lita på. Hon leder inför första valomgången den 23 april – trots en hotande rättprocess.
Själva valet verkar bli historiskt svårförutsägbart. Högernskandidat François Fillon var till en början en stark motståndare, men korruptionsanklagelserna solkar hans sköld. I takt med att stödet nu sjunker höjer han tonläget och varnar för en ”institutionell statskupp” från vänster. Fast vägrar lämna leken, trots protester inifrån sitt parti. Vänsterns kandidat Benoît Hamon har inte en chans att gå vidare till en andra valomgång, den 7 maj.
Det starka namnet är den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron, som mätningarna ger störst chans att stoppa Marine Le Pen. Fransk politiks rockstjärna. Kosmopoliten som tror på öppna gränser, välfärd och tolerans. Vänsterliberal. EU-entusiast.
Mediemässig, intellektuell och – åtminstone hittills – skandalfri.
Med sin rörelse En Marche! vill han ha ”radikal förnyelse”, men utmaningen är tuff. I boken Slaget om Frankrike noterar Tomas Lindbom att en stor del av fransmännen lever i ett prekariat – osäker anställning – och ser Macron som ”pojken med guldbyxorna som gjort sig en förmögenhet under sina år som bankdirektör", utan en aning om hur vanligt folk har det.
Macron lockar en urban framåtsträvande medelklass, som idag i stor utsträckning söker sig utomlands. En charmig outsider som måste visa att han har substans, menar The Economist, ”exakt den sorts optimistiska internationella teknikentusiast som Londons lattedrickande franska väljare älskar”.
Marine Le Pen är favorit för många i arbetarklassen, hon personifierar folkets revansch på eliterna. Nationalist. EU-motståndare. Hennes politik handlar om Frankrike och fransk identitet – på ett sätt som går att känna igen från andra populister, som ”Sverigevänner”. Hon rasar mot storkapitalet och de ”ultraliberala”.
Framför allt har hon kapat laïcité – att det offentliga är strikt sekulariserat – efter, som Ingmarie Froman skriver i Världspolitikens Dagsfrågor, ”en fräck och djärv så kallad triangulering” medan vänstern övervägde att mjuka upp denna sin gamla paradfråga. Le Pen riktar laïcité främst mot muslimer.
Nationella frontens svagheter är enligt Froman alltför många svaga kort bland de lokalvalda, bristen på allierade och dåligt med pengar.
Men partiet har samtidigt den trognaste väljarkåren. Så skapas en vinnare.
Kan nationalismens härtåg genom Frankrike stoppas?, frågar Lindbom: ”Det råder ingen tvekan om att Macron företräder ett Frankrike som tar avstånd från rasism, från inkrökt nationalism … Det råder inte heller tvekan om att han skulle kunna bli en samlande kandidat i en tänkt andra valomgång.”
Lindbom är ändå tveksam till att en oberoende kandidat kan ta sig hela vägen till Elyséepalatset, men sedan hans bok gick i tryck motsäger opinionsmätningarna det här starkare dag för dag. Macron ser just nu ut att bli tvåa i första ronden – efter Le Pen. Och vinna i den andra.
Det sägs att bara dårar och journalister tar opinionsmätningar på allvar, men felet hittills har varit att räkna ut populister – och det drabbar inte Le Pen.
Detta är inte fake news, men bad news. Med Trump i USA och Putin i Kreml och en rad illiberala ledare i det forna Östeuropa tvingas den liberala demokratin på knä. En ny världsordning hotar.
Vad händer om populisterna vinner stort i Europa? En hel del, först, se bara på USA. Men när medicinen inte biter? När jobben inte blir fler och välfärden inte växer? När också nya makthavare framstår som elit?
Då svänger pendeln förhoppningsvis tillbaka till den liberala demokratin. Inte till det auktoritära styre som populister – de som vill ha mer makt till folket – efterfrågar:
En stark ledare. Ironiskt, rentav lite lustigt. Fast skrattet fastnar i halsen.
Det här en opinionstext från tidningens ledarredaktion. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen