Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Nästan omöjligt få lika lön via domstol

Lagförbudet mot lönediskriminering har inte minskat löneskillnader mellan könen. Tvärtom har rättsfallen om lönediskriminering bidragit till att hålla fast löneskillnader mellan kvinnor och män. Det är slutsatsen i en avhandling av Lena Svenaeus, jurist och tidigare jämställdhetsombudsman.

Bild: Fredrik Sandberg/TT
1980 kom den första lagen om jämställdhet i arbetslivet. Den (och diskrimineringslagen som ersatte jämställdhetslagen) slår fast att principen ska gälla om lika lön för lika och likvärdigt arbete arbete.
Sedan dess har tio olika fall prövats där fackförbund eller Jämo har gått till domstol och hävdat att en kvinna är lönediskriminerad jämfört med manliga kollegor. I nio fall har de fått helt eller delvis fel. En gång har den klagande kvinnan fått rätt.
– Efter den nya diskrimineringslagen 2009 har ett enda förbund, fackförbundet Vision, försökt. De förlorade med dunder och brak. Det går knappast att få någon dömd för lönediskriminering – och varför? Det är det jag har försökt ta reda på, säger Lena Svenaeus.
I avhandlingen i rättssociologi har hon studerat domskälen i samtliga rättsfall om lönediskriminering. Hon såg att Arbetsdomstolen, som avgör målen, aldrig underkänner löner som är bestämda i kollektivavtal - de ses som "normala" och fria från könsdiskriminering, även om de innebär att kvinnor får mindre.
"Läget är bekymmersamt. Diskrimineringsombudsmannen tror på information och frivillighet mer än de tror på kamp. Men det gör inte jag", säger Lena Svenaeus om arbetet mot lönediskriminering.Bild: Patrik Renmark
AD godkänner också i hög grad arbetsgivarnas argument om att man behöver betala marknadsmässiga löner för att kunna anställa den man vill ha. Med det argumentet kan arbetsgivaren betala en man betydligt högre lön än de kvinnliga kollegorna.
Effekten av dessa två resonemang kring kollektivavtal och marknadskrafter blir att lagstiftningen om lika lön inte har fått någon effekt alls, enligt Lena Svenaeus. Snarare har domstolen använt lagen som ett sätt att konservera de löneskillnader som finns. (Arbetsgivaren ska kunna lita på att överenskomna kollektivavtal inte bryts genom en fällande dom om lönediskriminering.)
På grund av Arbetsdomstolens tolkningar har lagen blivit ett helt kraftlöst verktyg i arbetet mot könsdiskriminerande löner, anser Lena Svenaeus. Sanktionsmöjligheter i lagen utnyttjas inte, tillsynen att lagen följs är för dålig, och Arbetsdomstolens utslag kan inte överklagas. Facken prövar få fall om likalön eftersom det är dyrt att förlora jämt, och eftersom så få fall prövas bildas ingen praxis på området att gå efter.
– Det har varit lite ödesdigert att lagen som rättsligt redskap inte har fungerat. För det är ett utmärkt påtryckningsmedel att man kan gå till domstol om parterna inte fixar det, säger Lena Svenaeus som önskar sig en särskild ombudsman mot diskriminering i arbetslivet.
Hon, som de flesta andra, tror mer på att använda kollektivavtalen som en väg mot jämställda löner.
Fast inte för att det har fungerat hittills.
En LO-rapport 2016 visade tvärtom hur fackförbundets försök att utjämna mans- och kvinnolöner hade misslyckats fem avtalsrörelser i rad. Överenskommelser på central nivå om större lönehöjningar till kvinnor än män, kom aldrig ner till lokal nivå. Istället slutade kvinnolönesatsningarna med att männen ändå fick lika stor eller större lönehöjning - samtidigt som kvinnorna fick betala den tänka kvinnolönesatsningen med försämringar i andra delar av kollektivavtalet.
Med individuell lönesättning har fackets möjligheter att motverka könsdiskriminering försvagats.
– Med den gamla tidens kollektivavtal hade facket reell makt över lönerna, men då utnyttjade de inte den makten. Nu vill de det, men nu har de inte makten, konstaterar Lena Svenaeus.
Hon efterlyser mer effektiva bestämmelser i avtalen, så att lönediskriminering kan upptäckas och åtgärdas. Både arbetsgivare och fackförbund måste kunna kontrollera att kollektivavtalen faktiskt motverkar diskriminering. De formuleringar som finns idag om att löneavtal ska analyseras ur jämställdhetssynpunkt, ses mer som riktlinjer. Här går det att skärpa reglerna, anser Lena Svenaeus, genom noggrannare kontroller med lönekartläggning och formuleringar om att det är ett brott mot kollektivavtalet att inte arbeta för jämställda löner.
– Det är en kraftfull sanktion. Det är dyrt att bryta mot ett kollektivavtal och det vill arbetsgivaren inte göra.
Nu önskar hon att antingen fackförbunden eller Diskrimineringsombudsmannen spottar i nävarna. Kunskapen finns om hur problemet ser ut. Verktygen för att förändra finns också, till exempel hur man ska gå tillväga för att visa hur likvärdiga yrken har helt olika lön.
– Men läget är bekymmersamt. DO tror på information och frivillighet mer än de tror på kamp. Men det gör inte jag. Att vara tillsynsmyndighet är inte någon konsumentupplysningsverksamhet, det är ett kraftfält som kräver kamp.
Läs alla artiklar om: Kvinnodagen 8 mars
Gå till toppen