Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Forskare: Argumenten är förlegade

Johan Wilhelmssons kritik mot nationalekonomin missar målet, skriver tre forskare vid Lunds universitet. Disciplinen har i själva verket aldrig mått bättre än idag.

Tommy Andersson, Petter Lundborg och Claes Bäckman.Bild: Lunds universitet
I ett inlägg på kultursidan sällar sig Johan Wilhelmsson till skaran av skribenter som utan närmare eftertanke återger kritik mot nationalekonomi som ämne. Återigen är det ”Homo Economicus” som står i skottlinjen och återigen missar kritiken målet. Tesen som Wilhelmsson refererar till är att ämnet befinner sig i ”intellektuellt upplösningstillstånd” på grund av användandet av verklighetsfrånvända teoretiska modeller med ”fullkomlig” rationalitet.
Problemet är bara att dagens nationalekonomer nästan uteslutande sysslar med andra saker. I en översikt av de senaste decenniernas nationalekonomiska forskning visar Daniel Hamermesh att ca 75 procent av det som publiceras i ämnets topptidskrifter består av empirisk forskning. Istället för att arbeta med teoretiska modeller arbetar alltså en stor majoritet av dagens nationalekonomer med att analysera insamlad data – ibland genom experiment i labb eller i fält, ibland i kombination med så kallat ”naturliga experiment” – för att till exempel förstå hur barnafödande påverkar löneskillnader mellan män och kvinnor eller hur vi kan minska fattigdom i tredje världen.
Vidare har nationalekonomers inflytande på olika typer av marknader där resurser inte kan, bör eller får prissättas varit betydande och som en direkt följd av denna forskning räddas exempelvis årligen livet på hundratals njursjuka patienter. Faktum är att empirisk nationalekonomi närmat sig det vetenskapliga experimentet som ideal och att nationalekonomisk vetenskap aldrig mått bättre än idag.
Vidare antyds det att nationalekonomer har en enspårig bild av rationalitet. Detta är felaktigt. Nationalekonomer har tillsammans med psykologer, sociologer, filosofer och vetenskapsmän från andra discipliner i årtionden arbetat med att förstå olika aspekter av rationalitet. Beteendeekonomer har byggt in begränsad rationalitet i modeller som idag är mainstream.
Hur kan det komma sig att ovanstående utveckling förbises av så många kritiker? Det handlar antingen om ren okunskap, en politisk agenda eller – ännu värre – att man anslutit sig till den växande grupp av individer som helt enkelt inte vill tro på vetenskaplig fakta. Det är i sammanhanget talande att Trump-administrationen har nedgraderat den roll som Council of economic advisers har gällande nationalekonomisk expertis. Det skulle vara välgörande om vi kunde få se en relevant diskussion om nationalekonomi på kultursidorna istället för en upprepning av gamla utdaterade argument.
Tommy Andersson, professor i nationalekonomi, Lunds universitet
Claes Bäckman, postdoktoral forskare i nationalekonomi, Lunds universitet
Petter Lundborg, professor i nationalekonomi, Lunds universitet
Svar direkt:
Det som inte dödar gör en starkare, sade Nietzsche. Ett decennium efter finanskrisens utbrott, som fick en del uttolkare av den fria marknaden att bli lite skakiga, har den ekonomiska vetenskapen ”aldrig mått bättre”, om man ska tro Tommy Andersson, Claes Bäckman och Petter Lundborg. I Fronesis temanummer ”Ekonomiskt vetande”, som jag refererade till i min tidigare text, hävdas motsatsen av ett stort antal forskare och oliktänkande ekonomer med Tony Lawson i spetsen, vilka inte kan avfärdas som rätt och slätt okunniga. Låt oss säga att det råder delade meningar, något som hos en vetenskap inte gärna kan tolkas som ett entydigt hälsotecken.
Poängen med min artikel var nu inte enbart att vidareförmedla en vad jag tror är viktig inomvetenskaplig kritik mot mainstream-ekonomins jämviktstänkande, utan framförallt att peka på ett rätt så intressant förhållande. Hur fyrtio år av nyliberal politik lett till att vi alltmer motsvarar den kanske lätt bedagade modell av rationalitet som förknippas med den neoklassiska nationalekonomin. Verkligheten byggs om efter kartan. Resultatet känner vi bara alltför väl: en värld där var och en är sin egen lyckas entreprenör, dömd till valfrihet, ett nyttomaximerande enmansbolag som har att förränta sitt humankapital efter bästa förmåga.
Detta kan inte den ekonomiska vetenskapen lastas för. Besluten är politiska och alla nationalekonomer är lyckligtvis inte Milton Friedman. Fast i likhet med andra samhällsvetenskaper är nationalekonomin knappast heller normativt neutral, att tro något annat vore kunskapsteoretiskt naivt. Man kan syssla hur mycket som helst med empiriska fakta, men också dessa måste sättas in i ett teoretiskt ramverk för att bli meningsfulla. I en tid när demokratin alltmer får stryka på foten för marknad och expertstyre kan det vara rimligt att som medborgare ställa frågan vilka ideologiska värderingar som finns inbyggda i nationalekonomins grundantaganden. Vill ekonomerna i mittfåran bidra till en sådan diskussion är det högst välkommet.
Johan Wilhelmsson, kulturskribent
Debatten utgår ifrån en recension av tidskriften Fronesis senaste nummer "Ekonomiskt vetande". Den 13 mars anordnar Fronesis seminariet "Hur står det till med ekonomerna" på Folkets bio Panora, kl 18.30. Medverkande: författaren Nina Björk, statsvetaren Linda Nyberg och Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor vid Malmö högskola.
Gå till toppen