Idag på den internationella kvinnodagen uppmärksammas ojämställdhet, ojämlikhet och kvinnors situation över hela världen. Ett av de stora jämställdhetsproblemen, globalt liksom i Sverige, är mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.
I Sverige definieras inte längre våld i nära relationer som en privat familjeangelägenhet utan som ett stort, mångfasetterat och allvarligt samhällsproblem. Och enligt FN innebär våld mot kvinnor allvarliga kränkningar som inskränker, eller helt upphäver, kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter.
Brottsförebyggande rådet, Brå, uppskattar att 20 procent av Sveriges befolkning någon gång i vuxen ålder har erfarit våld i en nära relation.
Statistik för anmälda misshandelsbrott mot kvinna av bekant i nära relation 2014 visar att Skåne län per 100 000 invånare ligger högre än både Stockholms och Västra Götalands län. Malmö stad ligger högst av de tre storstäderna för samma brott 2015.
Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem, ett brott och socialt problem, ett samhällsekonomiskt problem och inte minst innebär våld i nära relationer ett stort fysiskt och psykiskt lidande för den som utsätts.
Många av de vuxna som utsätts för våld i nära relation är föräldrar. Många barn upplever därmed varje dag våld i hemmet. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid har 10 procent av alla barn i Sverige någon gång bevittnat våld i hemmet och 5 procent gör det ofta.
Våld finns i alla kulturer, religioner, etniciteter, åldrar, samhällsklasser, kommuner och i alla bostadskvarter. Utifrån detta faktum har Sveriges regering och riksdag på senare år stiftat nya lagar och skärpt kraven på bland annat landets kommuner och hälso- och sjukvården.
Sveriges jämställdhetspolitik har som mål att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett av delmålen är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Men våldet minskar inte lika snabbt som jämställdhetspolitiken och lagstiftningen går framåt.
Att politiker går före och visar vägen är precis som det ska vara, men på vägen från politik till verklighet går något fel. Politiken när det gäller att förhindra våld i nära relationer förvandlas inte till verklighet.
Det finns ingen på högsta politiska nivå som ser till att den avsedda politiken och lagstiftningen genomförs eller efterlevs. I många kommuner saknar politiker, chefer och handläggare kunskap om den rådande lagstiftningen när det gäller våldsutsatta vuxna.
Vår erfarenhet är även att politiker och chefer i en del kommuner medvetet väljer att blunda för och inte följa lagstiftningen och de föreskrifter och allmänna råd som finns när det gäller våldsutsatta vuxna och deras barn. Det verkar nästan som om det finns en undantagsregel för just detta område. Hur kan annars chefer och tjänstemän gå i land med att bortse från kommunernas och hälso- och sjukvårdens lagstadgade ansvar?
Det är också lätt att få intryck av att tolkningsutrymmet av lagen är obegränsat. Det finns 290 kommuner i Sverige. Ibland verkar det som om det är okej att tolka lagen när det gäller våld i nära relationer på minst 290 sätt.
I vårt arbete som föreläsare möter vi många som jobbar med våldsutsatta vuxna och barn runt om i landet. Alldeles för få känner till den lagstiftning som styr deras arbete. Alldeles för sällan deltar chefer, som har mandat att förändra, i utbildningarna.
Istället för lagstiftningen, Socialstyrelsens rekommendationer och forskning styr många gånger åsikter och värderingar arbetet med våld i nära relationer. Otaliga gånger har vi till exempel fått höra ”här i vår kommun jobbar vi inte så” eller ”vi har inte så mycket våld här hos oss”. Bristen på kunskap och oviljan att genomföra politikernas högt – men helt rimligt uppsatta mål – är omfattande.
Vilken hjälp som finns, och kvaliteten på hjälpen, skiljer sig från kommun till kommun. Alltför ofta lutar sig kommunerna mot frivilligorganisationer och ideella rörelser. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter får kommuner inte med automatik hänvisa till frivilligorganisationer och ideella rörelser utan att själv erbjuda någon hjälp.
Organisationer och rörelser är beroende av bidrag för att genomföra sitt arbete och är därför sårbara. Ofta vet de inte år från år vilken verksamhet de kan ha. Och alltför ofta är deras resurser alltför små och arbetet avhängigt av en enda eldsjäl.
Sveriges rikspolitiker måste se till att kommuner och hälso- och sjukvården efterlever de lagar och förordningar som finns för arbetet mot våld i nära relationer.
Landstings- och kommunpolitiker måste, liksom chefer inom offentlig förvaltning, skapa förutsättningar för att de som arbetar med våld i nära relationer kan följa dagens lagar och förordningar.
Linn Moser Hällen
Eveliina Sinisalo
Linn Moser Hällen och Eveliina Sinisalo är socionomer och föreläser om våld i nära relationer. Tillsammans driver de företaget Arvin utbildning.
Läs också Debattera på Aktuella frågor – så här gör du