Kultur

Skulle du kunna göra det, gömma judar?

"Jag vill veta vilka delar av historien som satt sig i märgen på mig", bönar Sacha Batthyany på terapisoffan. Han har skrivit en säregen uppgörelse med sin släkt – och sig själv.

Sacha Batthyany är journalist och arbetar som korrespondent i Washington för tidningarna Tages-Anzeiger och Süddeutsche Zeitung.

Sacha Batthyany

BOKEN. Och vad har det med mig att göra? Övers Jesper Festin. Weyler.
En fest på ett slott. Dagen efter: tomma vinflaskor, odiskade glas – och på promenadavstånd genom skogen: en massgrav med 180 döda judar.
Vem gjorde vad? Vilka gick från festen till massgraven och därefter tillbaka till dansgolvet? Vilka stannade kvar, visste vad som hänt och tackade ja till nästa dans? Är någon på festen oskyldig? Och går skulden i arv till festdeltagarnas barn, till barnbarnen?
Den schweizisk-ungerske journalisten Sacha Batthyany har tidigare i sitt liv inte varit så intresserad av att gräva i sitt förflutna, att bråka med den tystnad som omgett honom under uppväxten i glömskans Zürich. Så får han höra talas om festen på slottet. Och att gammelfaster Margit von Batthyany, strama "tant Margit" från hans barndom, var festens värdinna. Hon, en aristokrat ur den kända industrifamiljen Thyssen, höll slottsfesten i den lilla staden Rechnitz i Österrike, nära den ungerska gränsen. Och vid midnatt ska flera gäster, däribland SS-folk, ha lämnat kalaset för att avrätta människor vid en dödsgrop. Elfriede Jelinek kallar tant Margit för "Mordängeln" i pjäsen med samma namn. I Sacha Batthyanys berättelse blir festen snarare en startpunkt för sökandet. Snart kretsar samvetsfrågorna kring ett annat trauma, dagen när det judiska paret Mandl nekas hjälp, flyr från slottsgården och skjuts i ryggen av nazister.
I ambitionen att föra in andra världskrigets skuldfrågor i nutiden – skildringar av sovjetiska fångläger varvas med Skypesamtal med fru och barn – påminner Sacha Batthyanys sökande om det Katja Petrowskaja gjorde så starkt med "Esther Kanske" (Norstedts) häromåret. Som Petrowskaja, reser han mellan öst och väst, nu och då, samtidens banalitet och Förintelsen. Stilistiskt tar Sacha Batthyany fler chanser, med ett spretigt resultat. Den raka journalistiska prosan blandas med farmors dagboksanteckningar, dialoger med en psykoanalytiker och ibland ren fiktion – i scen möts en sovjetisk och en nazistisk förövare över några öl på en camping under fotbolls-VM 1982.
Batthyany läser sin ungerska farmors dagböcker från kriget och följer sin farfars öde som krigsfånge i Stalins Gulagarkipelag. Han är arvinge till offren, men också till de likgiltiga eller passiva som gjorde brotten möjliga. Han hör sin pappa säga att det ungerska folkupproret 1956 var det viktigaste som hänt honom, och undrar var han själv hamnar på farsans topplista över de viktigaste sakerna i livet. På fjärde, femte plats? Kommer hans födelse före kommunisternas maktövertagande 1946?
"Jag vill veta vilka delar av historien som satt sig i märgen på mig", bönar han på terapisoffan. Men psykoanalytiker har inte betalt för att komma med svar. Det är en både självupptagen och självföraktande berättelse. Men det är genom att göra sig själv till den känslomässigt stumme antihjälten Batthyany lyckas säga något säreget kring ett nött tema. På planet hem från Buenos Aires, efter ett möte med en överlevande från Auschwitz, slår han upp anteckningsboken och skriver frågan till sig själv: "Skulle du kunna göra det, gömma judar?". På raden under skriver han: "Nej".
Gå till toppen