Malmö

Drömmen om det narkotikafria samhället börjar luckras upp

Jonna Sohlmér överlevde heroinmissbruket, av "ren jävla tur". Nu medverkar hon i en ny bok som kritiserar svensk narkotikapolitik. Och möjligen kan ett skifte anas. Det finns ingen tid att spilla. Allt fler svenskar dör med narkotika i kroppen.

– Ibland frågar jag mig: Varför överlevde jag?
Jonna Sohlmér sitter på Skolgatans ölkafé i Malmö. Hon tittar ut genom fönstret med sina klarblå ögon och tänker en stund innan hon formulerar svaret till sig själv.
– Det är slumpen som gjorde det. Ren jävla tur.
Jonna Sohlmér har flera vänner som har dött av överdoser. En gång låg hon bredvid en killkompis som slutade andas. Hon kallar det en ren jävla tur att hon överlevde.Bild: Patrik Renmark
2009. Jonna Sohlmér är 25 år när hon tar sitt livs viktigaste beslut. Runt henne på golvet ligger blodiga kanyler och använda sprutor. Hon sitter på badrumsgolvet i en lägenhet i Malmö.
Hon är fysiskt nedbruten. Det finns knappt längre en enda ven på kroppen där hon kan sticka in sprutan med heroin. Hon försöker desperat göra det ändå, samtidigt som hon tänker att hon lika gärna kan dö som att fortsätta leva det här livet. Hennes pojkvän hamnade i fängelse några månader tidigare och det vände upp och ner på allt. Han och hon hade levt intensivt, med Möllan som arbetsfält. De höll på med ekonomisk brottslighet och fejkade identiteter. De bodde på hotell och vandrarhem. Levde för heroinet. Pengarna stoppade de ner i en ryggsäck som det stack upp en kalashnikov ifrån. En strumpa dolde vapnet för världen.
Hon bestämmer sig, där på badrumsgolvet: ”Antingen dör jag eller blir jag drogfri”.
Jonna Sohlmér, juristen, detaljplanerade brotten. Pojkvännen och hans yrkeskriminella kompisar utförde dem. Ibland stack de ut på indrivningar, men då var Jonna Sohlmér aldrig med.
Och nu sitter pojkvännen inne. Utan pengar och kontakter har Jonna Sohlmér hamnat hos gubben. Han som har för vana att plocka upp unga tjejer med heroinberoende på gatan som får bo hos honom. Nu är Jonna den utvalda. Mannen förser henne med pengar som täcker hennes dagliga behov av heroin. Och nu, där hon sitter inne på toaletten, vet hon att tiden är kommen när hon måste betala tillbaka. Med sin kropp.
Men här går hennes gräns. Hon skulle hellre dö än ha sex mot betalning.
Så hon bestämmer sig, där på badrumsgolvet: ”Antingen dör jag eller blir jag drogfri”.
Hon packar ihop sina grejer, lämnar lägenheten och tar sig till sprutbytet i Malmö. Platsen dit hon kommit i alla år för rena sprutor och omtanke. Platsen där hon har fått känna sig som en människa. Inte en ”jonkare” som polisen brutalt tog in för urinprov en gång fastän hon hade sådana andningsproblem att hon kunde ha dött. Inte en missbrukare som en ambulanssjukvårdare kunde skälla ut med förakt i rösten, för att hon ödslade hans tid, och sedan dumpa vid vägkanten.
2017. Åtta år senare konstaterar hon att det fanns flera tillfällen när hon kunde dött. En gång var det så nära det kan bli.
– Han som dog låg bredvid. Vi hade tagit precis lika mycket heroin. Jag klarade mig, men inte han.
Om Jonna Sohlmér hade haft en dos Naloxon på sig vid det tillfället, är chansen stor att hon hade kunnat rädda kompisens liv.
"Det är viktigt att se över om vi har ett regelverk där vi på grund av byråkrati hindrar att människors liv kan räddas."
Naloxon är ett läkemedel som häver överdoser av opioider, som heroin, och finns i form av en nässprej. I flera andra länder delas doser av sprejen ut till heroinberoende, med positivt resultat eftersom många liv numera räddas. I vissa delar av USA har det skett i över tjugo år. Också i Sverige har Naloxon funnits i decennier, men bara inom sjukvården. Läkemedelsverket har satt stopp för flera försök att släppa sprejen fri, senast i januari 2017, då en klinisk studie i Region Skåne fick avslag. Beslutet skapade debatt, och ledde till att folkhälsominister Gabriel Wikström (S) bestämde sig för att inleda en snabbutredning om sprejen. Han berättar på telefon:
– Den här utredningen ska ske så skyndsamt det går.
Gabriel Wikström säger också:
– Det är viktigt att se över om vi har ett regelverk där vi på grund av byråkrati hindrar att människors liv kan räddas.
Frågar man författarna till antologin ”Dogmer som dödar”, som kommer nu i vår, så är det just det som är grejen. Att Sverige på grund av byråkrati så länge har hindrat att människors liv kan räddas.
"Det har funnits ett antal dogmer i narkotikapolitiken och vården som man inte har tillåtits ifrågasätta.
I boken, som också Jonna Sohlmér medverkar i, skriver beroendeläkare, forskare, brukarföreningar och politiker om hur kapitalt den svenska narkotikapolitiken har misslyckats de senaste decennierna. Hur ska man annars förklara den dramatiska ökningen av narkotikarelaterade dödsfall? 2015 dog 950 till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftning. Det är högre än snittet för EU-länder. Personer som befinner sig i ett tungt beroende har också ökat drastiskt sedan 1990-talet.
– Det har funnits ett antal dogmer i narkotikapolitiken och vården som man inte har tillåtits ifrågasätta. Som samtidigt gått stick i stäv med världshälsoorganisationens riktlinjer, och stick i stäv med forskning. Men kritiken har systematiskt tystats ner, säger Mikaela Hildebrand, som är en av redaktörerna till boken.
Bokens debattörer driver olika sakfrågor, men det finns en gemensam linje i beskrivningen av den svenska narkotikapolitiken som ett kontrollerande, bestraffande system som inte går i linje med internationell forskning och där den som brukar tyngre narkotika stigmatiseras. En av dogmerna, att det ska vara svårt att knarka, har varit så ideologiskt viktig, menar flera av författarna, att den har krävt många liv.
Under de senaste decennierna har många dött medan de har stått i kö till behandling. Samtidigt som andra länder underlättade möjligheten till att få en behandling med till exempel metadon, fanns det i Sverige många byråkratiska hinder, och kötiderna var länge alltför långa.
– Jag vet flera vänner som har dött i väntan på behandling. Min pojkvän Freddie fick vänta i två år, säger Jonna Sohlmér.
I januari 2016 var det många inom beroendeforskningen som utbrast i ett halvbittert ”äntligen” när Socialstyrelsen beslutade att just förbättra tillgängligheten för läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende, så kallad LARO.
– Riktningen går åt rätt håll nu, även om det har tagit för lång tid, konstaterar Torkel Richert, forskare på Malmö högskola med inriktning på överdosprevention.
"Den svenska narkotikapolitiken har både framgångsrika och mindre framgångsrika sidor."
– Det tog trettio år innan vi byggde ut sprutbytet, fyrtio år innan reglerna för LARO luckrades upp, femton år innan vi började prata mer konkret om överdosprevention. Ska det fortsätta så här långsamt kommer folk att dö på vägen.
Folkhälsominister Gabriel Wikström har inte lust att recensera sina politiska föregångare. Men han tycker att kritiken är ensidig och ”något orättvis”.
– Den svenska narkotikapolitiken har både framgångsrika och mindre framgångsrika sidor. Till de framgångsrika hör det förebyggande arbetet och ungdomars attityd och användande av narkotika.
– Det som politiken inte har lyckats riktigt väl med är de som befinner sig i missbruk och beroende där man kanske inte alltid har fått den hjälp och det stöd från samhället som man skulle behöva. Men regeringen har tagit ett antal steg nu.
Vid sidan av naloxonutredningen och de nya riktlinjerna för läkemedelsassisterande behandlingar hävdes kommunvetot för sprutbyten i början på 2017. Tidigare kunde en kommun sätta sig på tvären när landstinget ville införa ett sprutbyte i kommunen. Idag finns sprutbyten bara på tio orter i Sverige, trots att internationell forskning visar på sprutbytenas effektivitet när det gäller att minska hiv och hepatit C, men också för att sprutbytet utgör en viktig vårdkontakt. I landets näst största stad, Göteborg, finns ännu inget sprutbyte, men det är på gång nu när kommunpolitikerna inte längre kan säga nej.
Sedan åtta år går Jonna Sohlmér på metadon. Behandlingen hjälper henne att stå emot drogsuget. "Att ha ett eget hem där man får vara ifred och leva i lugn och ro, är en underbar känsla."Bild: Patrik Renmark
För Jonna Sohlmér var sprutbytet den enda samhällsinstans som hon tyckte behandlade henne med värdighet. Hon beskriver det som en frizon. Det var också därför hon gick just dit den där dagen när hon bestämt sig för att försöka sluta. De hjälpte henne omgående att komma till behandling.
”I alla kontakter med Sprutbytet kunde jag vara trygg i känslan att jag inte skulle bli dömd eller tvingas förklara mig. Alltid bli sedd som en likvärdig och förnuftigt tänkande människa”, skriver hon i boken.
"Eftersom jag var så högpresterande kunde jag knarka ifred."
Jonna Sohlmér var femton år första gången hon rökte heroin. Då kändes det spännande, farligt. Det var också ett sätt att fylla ett tomrum inom henne. Självmedicinering, kallar hon det i efterhand. Familjen flyttade från Skövde till Malmö innan Jonna Sohlmér började gymnasiet. Här fortsatte hon med drogerna.
– Mest piller och hasch. Under gymnasiet på Borgarskolan tog jag det för att orka gå i skolan. Jag var högpresterande, pillerna gjorde mig sådan.
Hennes mamma noterade att dottern hade ändrat personlighet, att hon blivit mer kall och liksom annorlunda.
– Men eftersom jag var så högpresterande kunde jag knarka ifred, resonerar hon idag.
Tabletterna, främst Tramadol, tog henne också genom hela juristprogrammet i Lund. Det var ingen som påpekade att hennes pupiller alltid var pyttesmå.
– När jag ser bilder på mig från den tiden ser jag hur påtänd jag såg ut. Vissa terminer tog jag dubbla poäng. Inför tentorna tog jag amfetamin. Det var ett gäng som gjorde det för att klara tentorna, så jag var långt ifrån ensam.
Efter utbildningen fick hon jobb som familjerättsjurist. Då hade hon övergått till att injicera heroin dagligen.
– Vid det laget knarkade jag riktigt mycket. Det är en av de sakerna jag har haft mest ångest för i efterhand, att jag tog jobbet.
Det gick åt helvete, som hon säger. Hon blev av med jobbet, hamnade på behandlingshem men stack därifrån. Sedan träffade hon sin pojkvän – även om det var heroinet som var hennes stora kärlek.
Jonna Sohlmér har tagit hand om nio hittekatter.Bild: Patrik Renmark
På sitt Instagramkonto beskriver hon hur ett heroinrus känns:
Den varma sköna känslan som inom någon sekund sköljer som en våg genom hela kroppen. Det mjuka och luddiga täcket som omsluter hela kroppen som en varm behaglig bubbla. jag brukar jämföra heroin (eller morfin rättare sagt, vilket är det verksamma ämnet i heroin) med Pandoras ask. Känslan som drogen ger en, den går inte att glömma bort. Den kommer man för all evig framtid att både minnas och längta efter. Och att veta om att den underbara känslan existerar utan att längre kunna uppnå den, det i sig är ett jävligt tungt ok att bära.
Jonna Sohlmér har gått på metadon i åtta år sedan hon slutade med heroinet. Kanske kan hon sluta med det en dag, men än är det för tidigt att försöka. Det är metadonet som motar bort drogsuget.
– Att få vakna på morgonen utan att ha panik. Att vara frisk. Att inte vakna med svår abstinens. Bara det är en underbar känsla. Att ha ett eget hem där man får vara ifred och leva i lugn och ro.
Hon kallar sig "crazy cat lady" på Instagram. Till henne kommer de mest tilltufsade katterna som ingen vill ha. De som hittas på gatan, sjuka och skygga.
De nio katterna tar mycket av hennes tid, den som inte går åt till att plugga till socionom på Malmö högskola. Hennes Instagramkonto heter ”En vanlig dag utan heroin”. En uppdaterad version av bloggen ”En vanlig dag på heroin”, som hon skrev när hon ännu injicerade heroin dagligen. Titeln kommer från låten ”Jag spelar vanlig” där Olle Ljungström sjunger: ”En vanlig dag, med heroin, det räcker för mig.”
Tillsammans motiverade Freddie och Jonna varandra att sluta med heroinet. De pluggar båda på universitetet, hon till socionom, han till jurist. De längtar efter att en dag få bli föräldrar.Bild: Patrik Renmark
Jonna Sohlmér lever med Freddie Kronholm nu. De träffades när de båda hade inlett sin metadonbehandling. I början var det tufft för dem båda.
– Jag tog många återfall i början.
Men längtan till att inte bara spela vanliga, utan att leva ett vanligare liv, tog över.
– Freddie motiverade mig att sluta. Man behöver något som motiverar en för att klara det.
"Många är kritiska och menar att det är rätt meningslöst att bötfälla och ta urinprov på personer som har ett långvarigt beroende. Det kommer inte få dem att sluta."
En av de svåraste kamperna har varit den att bli fri från stämpeln, säger hon. ”En gång missbrukare, inte alltid missbrukare”, är titeln på Jonna Sohlmérs text i antologin ”Dogmer som dödar”.
Där skriver hon om den straffmentalitet som präglar det svenska systemet: Bara genom att vara påverkad av det man är beroende av begår man ett brott. Brukare är de facto kriminella, och det gör att det är svårt att ta sig ur sitt beroende, menar hon.
Enligt henne är polisen alldeles för upptagen med att ta urinprov och sätta fast missbrukare för ringa narkotikabrott. Och rädslan att bli påkommen är också något som kan bidra till att många som är med när deras kompisar tar överdoser väljer att inte ringa 112.
– Många är kritiska och menar att det är rätt meningslöst att bötfälla och ta urinprov på personer som har ett långvarigt beroende. Det kommer inte få dem att sluta, säger forskaren Torkel Richert på Malmö högskola, och hänvisar till att kriminaliseringen av eget bruk, som trädde i kraft 1988 och skärptes 1993 med fängelse i straffskalan, aldrig har utvärderats.
– Brå har gjort en rapport där man kritiserade att kriminaliseringen har lett till att man lade mer resurser till att lagföra etablerade droganvändare för ringa narkotikabrott och därmed missade mycket av den grova narkotikabrottsligheten.
Utanför avgiftningen i Malmö. Staden är en annan nu för Jonna Sohlmér. När hon ännu var slav under heroinet rörde hon sig aldrig ute i dagsljus. För åtta år sedan tog hon sitt livs viktigaste beslut: Att bli fri från heroin. Hon beskriver det som en daglig kamp.Bild: Patrik Renmark
Avkriminalisering för eget bruk misstas ofta för legalisering av narkotika. Men en avkriminalisering för eget bruk innebär att det är olagligt att sälja narkotika, men inte att inneha små mängder för eget bruk.
– Kriminaliseringen kanske kan avskräcka unga från att testa. Men om det används som medel för att lagföra personer som har ett långvarigt beroende tror jag inte det är det minsta verkningsfullt. Det för med sig ökad stigmatisering och stora kostnader, säger Torkel Richert.
En av dem som i boken ”Dogmer som dödar” argumenterar för att avkriminalisera eget bruk av narkotika är Nikoletta Jozsa, socionom och kommunpolitiker för Liberalerna i Järfälla. Hennes inställning går emot partiets, att det fortsatt ska vara förbjudet att bruka narkotika.
Bland riksdagspartierna är det bara Vänsterpartiet som är för en avkriminalisering av eget bruk, medan det finns två ungdomsförbund som driver frågan: Centerns ungdomsförbund och Liberala ungdomsförbundet.
"Narkotika för inget gott med sig, det finns många som har en romantisk inställning till droger, men jag ser det narkotikafria samhället som något att sträva emot."
Torkel Richert tror att det är en generationsfråga, och att synen på den som brukar narkotika har förändrats över tid.
– Det finns en större kunskap idag. Personer kan använda narkotika utan att ha ett tungt missbruk. Det finns personer som använder narkotika för att festa eller i syfte att självmedicinera för värk eller psykisk ohälsa. Det gör också att synen på den som brukar inte är lika stigmatiserande.
Men frågan om avkriminalisering är kontroversiell. För folkhälsominister Gabriel Wikström går den idén rakt emot strävan mot det narkotikafria samhälle som Socialdemokraterna fortfarande strävar mot.
– Vi har inga planer på att ändra den lagstiftningen. Den används inte minst för att komma i kontakt med unga som annars riskerar att tidigt hamna i missbruk för att kunna ge dem hjälp och stöd. Narkotika för inget gott med sig, det finns många som har en romantisk inställning till droger, men jag ser det narkotikafria samhället som något att sträva emot, säger han.
Injektionsrum, rum där brukare kan injicera övervakade av sjukvårdspersonal, finns i Norge och Danmark. Men inte heller det är aktuellt att utreda, hälsar folkhälsoministern.
– Det är inget vi diskuterar nu.
Mikaela Hildebrand, redaktör för boken ”Dogmer som dödar”, menar att tanken på ett narkotikafritt samhälle är naiv, att det är strävan mot det narkotikafria som är just en sådan dogm som påverkar missbruksvården i fel riktning.
– Det finns inga narkotikafria samhällen i hela världen. Vi måste jobba på flera fronter, med narkotikaprevention och samtidigt minska riskerna för död och sjukdom bland dem som använder narkotika.
"Det har funnits en tanke att man får skylla sig själv om man dör så här. Att de är avskräckande exempel."
Hon kallar sig crazy cat lady. Till Jonna Sohlmér kommer de mest tilltufsade katterna som ingen vill ha. De som hittas på gatan, sjuka och skygga.Bild: Patrik Renmark
Mikaela Hildebrand, som till vardags arbetar på RFSU, har jobbat med hiv-prevention inom FN, och förstår inte varför narkotikapolitiken är så polariserad i Sverige.
– Ta det här med injektionsrum. Om injektionsrum är ett sätt att rädda liv ska det väl finnas? Om vi vet att vi kan minska dödligheten så är det väl inget att ens prata om? Men från polisiärt håll blir det som att legalisera heroin, eftersom injektionsrum är en fredad zon, säger Mikaela Hildebrand och fortsätter:
– Det är oacceptabelt att vi har den här enormt höga dödligheten i Sverige. Det dör över två personer om dagen. Det är en osynlig kris. Jämför med antalet som dör i trafiken. Ska vi inte ha samma nollvision för narkotikadödlighet?
Hon tycker att det, när allt kommer omkring, är en fråga om människosyn.
– Det har funnits en tanke att man får skylla sig själv om man dör så här. Att de är avskräckande exempel. Jag har själv hört det från folk inne i politiken, att sådant har sagts bakom stängda dörrar.
Varje år skördar narkotikan sina offer. De är pojkvänner och flickvänner, söner och döttrar, mammor och pappor, bröder och systrar till någon som älskar dem.
2013. Det är en söndag i oktober när polisen ringer på hemma hos Lise-Lott Douhane. Hon förstår direkt när hon öppnar dörren och möter polisernas blickar. Det är Pierre. Och ja, hon får det genast bekräftat: Hennes son har hittats död tidigare på kvällen inne på toaletten till en snabbmatsrestaurang i Lund.
Det är ett för en mamma fullständigt vidrigt besked som levereras vid dörren den kvällen.
– Fasansfullt, säger Lise-Lott Douhane och skakar på huvudet.
– Men samtidigt, hur konstigt det än kan låta, var det också på något sätt skönt. För oron behövde inte finnas mer. Jag tänkte: Nu har han fått ro. Den ro han hade sökt i många år men inte kunnat hitta.
Hon hade stått bredvid i tolv år och sett hur knarket gradvis förändrade och förstörde hennes son. Inte bara stått och sett på. Hon hade fört en envis kamp mot socialtjänst och andra myndigheter för att hennes pojke skulle kunna komma på rätt köl i tillvaron.
Man måste gå tillbaka till det lilla barnet när man arbetar förebyggande, menar Lise-Lott Douhane, som i sitt arbete som skolsköterska tycker sig kunna se redan på mellanstadiet vilka barn som löper risk för att hamna i missbruk.Bild: Patrik Renmark
Pierre Douhane blev 27 år. Lise-Lott Douhane säger att han mot slutet var förlorad. Hon tror inte, så här drygt tre år efter hans död, att den behandling som han skulle in på tre dagar efter att han hittades död hade hjälpt Pierre tillbaka till ett så kallat vanligt liv.
– Han hade kommit för långt ifrån samhället. Han hade aldrig kommit in på arbetsmarknaden. När han kom hem från sin sista behandlingsresa var han arbetslös, bostadslös, och det enda som socialen kunde erbjuda var en plats på ett härbärge.
Lise-Lott Douhane jobbar som skolsköterska, och har ett förflutet inom missbruksvården. Det hon är mest kritisk till är samhällets oförmåga att fånga upp barnen som löper risk att hamna i missbruk.
"Lagstiftningen är som den är. Tänk om man istället kunde bygga ett nätverk kring personen och följa den på ett mer öppet sätt."
– Man måste gå tillbaka till det lilla barnet. Rent statistiskt löper tre barn i varje klass risk att falla in i kriminalitet och missbruk. Dessa barn skulle man väldigt tidigt identifiera och ha ett extra öga på.
Hur identifierar man dem?
– De kan vara utåtagerande, lite respektlösa, lite narcissistiska. Det är i alla fall min magkänsla, min tolkning. Många av de här barnen tar droger som självmedicinering. Så var det för Pierre. Han hade adhd.
Hennes son gick från cannabis till tabletter och sedan till heroin på bara några år. I efterhand är Lise-Lott Duhane kritisk till den bristande samverkan mellan skola, polis och socialtjänst. Hon, som själv jobbar med unga människor, har heller inte sett någon positiv utveckling sedan sonen gick i skolan.
– Lagstiftningen är som den är. Tänk om man istället kunde bygga ett nätverk kring personen och följa den på ett mer öppet sätt.
I februari i år släppte Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, en rapport som riktade kritik mot den ibland bristande vården för unga i missbruk. Det handlar om brister i socialtjänstens myndighetsutövning som innebär stora risker för ungas liv.
Pierre Douhane hittades död efter en överdos på toaletten till en snabbmatsrestaurang i Lund. Det här var det sista han sa när han ringde sin mamma Lise-Lott. Tatueringen gjorde hon på årsdagen för hans död.Bild: Patrik Renmark
Folkhälsoministern är medveten om bristerna, men har ingen konkret plan för hur de ska åtgärdas.
– Det är uppenbart att det här är ett stort problem. Vi för samtal i socialdepartementet kring hur man skulle kunna få en närmare samverkan mellan kommuner och landsting.
Forskaren Torkel Richert pekar på att problemet har funnits länge:
– Samverkan har alltid varit ett problem, en person bollas mellan myndigheter, ingen vet vem som tar ansvaret. Man borde samla resurser kring individen istället för att bolla runt den.
Lise-Lott Douhane får aldrig tillbaka sin son, men hon hoppas att samhället blir bättre på att fånga upp barnen som är på väg in i ett skadligt narkotikabruk. Hon försöker sluta att tänka på allt som kunde ha gjorts annorlunda i Pierres fall, och istället försonas med tanken på att han till slut kom till ro. Hon minns deras allra sista telefonsamtal.
– Han var alltid så noga med att betala tillbaka pengar. ”Jag ska betala tillbaka”, sa han. Och det gjorde han. Varje gång.
Vad var de sista ord han sa till dig?
Lise-Lott Douhane drar ner tröjan i halsen. Från det ena nyckelbenet till det andra löper den, tatueringen hon gjorde på den första årsdagen efter Pierres död:
Jag älskar dig mammi.

Fakta: Så tycker riksdagspartierna och deras ungdomsförbund:

Centerpartiet:
Vill att sjukvården tar över ansvaret för missbruksvården och att sprutbytesprogram ska finnas i alla delar av landet där det finns behov.
Centerns ungdomsförbund:
Vill ta bort straffrättsliga påföljder för bruk av narkotika.
Straffrättsliga påföljder för innehav med intention att distribuera och försäljningen av narkotika bör kvarstå.
Miljöpartiet:
Vill att Sverige ska vara fritt från narkotika. Och att bra behandling mot missbruk ska ges snabbt och under tillräckligt lång tid.
Grön ungdom:
Vill inrätta injektionsrum.
Vänsterpartiet:
Vill avkriminalisera narkotika för eget bruk.
Ung Vänster:
Motsätter sig all "liberalisering av droger". Vill ge möjligheter för missbrukare att välja vård i stället för straff.
Liberalerna:
Tycker att det ska vara förbjudet att använda narkotika. Vill skärpa straffen för dem som tjänar pengar på andras missbruk.
LUF:
LUF Skåne vill legalisera cannabis, men inte "tung narkotika". Den vill man däremot avkriminalisera.
LUF Stockholm vill införa injektionsrum.
Kristdemokraterna:
Vill ha ett narkotikafritt samhäller.
KDU
Narkotika ska vara förbjudet och straffen för att inneha eller sälja droger i Sverige ska vara kännbara.
Moderaterna:
Vill ha ett narkotikafritt samhälle.
MUF:
Vill ha en restriktiv narkotikapolitik.
Socialdemokraterna:
Vill arbeta för ett narkotikafritt samhälle, minska tillgången på narkotika och förbättra missbruksvården.
SSU:
Är för en restriktiv narkotikapolitik och ett narkotikafritt samhälle.
Sverigedemokraterna:
"Vårt parti står upp för en restriktiv politik gentemot droger och alkohol. Då droghandel bottnar i organiserad kriminalitet skall straffen vara höga i avskräckande syfte."
Sverigedemokratisk ungdom:
Uppgift saknas.
Källa: Partiernas egna hemsidor.
Gå till toppen