Nöje

Grekiskan gav Kallifatides ny skrivlust

För gammal och i otakt med samtiden? Efter över 50 år som författare bestämde sig Theodor Kallifatides för att sluta skriva. Men genom att återvända till sitt modersmål upptäckte han lusten på nytt.

Författaren Theodor Kallifatides sitter numera och skriver hemma i Huddinge, Stockholm. Den nya boken "Ännu ett liv" skildrar hans väg tillbaka till författandet.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Theodor Kallifatides brukade författa sina böcker i en liten röd träkåk på Södermalm i Stockholm. Nu sitter han i stället hemma i förorten Huddinge, och ser ut över villataken, mitt emot hustrun Gunillas rum. Bytet föregicks av veckor av vånda då han spelade schack med datorn i stället för att skriva.
– Jag satt i mitt arbetsrum och kunde inte jobba. Det var som en kärlekssorg, säger han.
Att orden sinade berodde på att Kallifatides medvetet vred av kreativitetens kranar, han som aldrig tidigare drabbats av skrivkramp. Nu tänkte han sluta för gott. Det gick sådär, när vi ses är det för att prata om hans nya bok, "Ännu ett liv", som är en filosofisk betraktelse över livet, samhället och skrivandet.
Folk över 75 år borde inte skriva böcker. Den uppmaningen från Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman inleder boken. Författaren konstaterar lakoniskt att det i så fall redan var övertid för honom, som då var 77 år.
– I andra samhällen behåller en människa som har gjort något bra respekten. Här skyfflar man undan folk. Det förskräckte mig. Jag tänkte: Jag ska inte bli till åtlöje, jag ska sluta skriva.
Redan inför förra boken, "Med sina läppars svalka", var han rädd för den växande nyfascismen och främlingsfientligheten. Sedan dess har han inte bara känt sig utpekad som invandrare, utan också som grek. I samband med krisen kallades plötsligt alla greker för en samling lathundar, minns Theodor Kallifatides och blir upprörd över de ofta okunniga förenklingarna. Han kände sig allt mer obekväm i ett samhälle som satte ekonomiska hänsyn före de mänskliga.
– Sverige, tack vare sin klokhet, har haft fred i 200 år. Vi är bland de rikaste länderna. Om inte detta land kan visa generositet och mänsklighet – vem ska då göra det?
Men att sluta skriva kändes enligt Theodor Kallifatides som att emigrera från sig själv. Han började glömma saker, blev förvirrad. Räddningen kom från oväntat håll: Twitter. En mening surrade en dag i hans huvud. Han paketerade den i 140 tecken och hade redan samma kväll 100 följare. Det gav mersmak.
– Jag behöver inga redaktörer eller förläggare, tänkte jag. Jag behöver bara skriva något vettigt och kommunicera direkt med människor. Då kom glädjen med språket tillbaka lite.
Men det var i Grekland som kreativiteten slutligen lossnade. Under en föreställning av Aischylos, som framfördes av skolungdomar till författarens ära, blev han överväldigad av kärlek till den rika, kraftfulla grekiskan. För första gången på över 50 år skrev han på "sitt språk".
– Hur mycket jag än kan svenska är det en ständig kamp. Det var en befrielse och en trygghet att skriva på grekiskan. Även om jag gör fel så är det mina fel. Jag har rätt att göra fel på mitt eget språk, säger han och ler lyckligt.
Villfarelsen att han skulle kunna sluta skriva har försvunnit, konstaterar Theodor Kallifatides, som redan har börjat med nästa bok. Men nu har han återvänt till svenskan, eftersom språket inte bara är ord.
– Det är också en verklighet som man måste vara närvarande i. Det handlar om enkla ting, en gammal man i Sverige betyder något helt annat än en gammal man i Grekland, säger han och ställer bilden av en vardag med hemtjänsten mot den där 90-åringar dricker ouzo ihop på torget.
Han har insett skrivandets betydelse: det ger honom känslan av att fullfölja ett ansvar gentemot samtiden. Han jämför med lumpen, där alla var över honom i rang. Men när han stod vakt fick varken kommendant eller kung passera utan lösenord. Den maktlöse fick makten.
– Nu får jag samma känsla. Jag vaktar över min värld, över mina kamrater som sover, över det som har hänt och inte får hända. Jag fullföljer något slags ansvar som har givits mig. Det känner jag framför allt inför andras stora böcker: vad skulle Sverige vara utan Strindberg? Han har räddat Sverige åt oss. Kerstin Ekman har räddat skogarnas doft åt våra barnbarn. Det låter patetiskt men den känslan uppfyller mig.

Fakta: Theodor Kallifatides

Född: 1938.
Bor: Huddinge, Stockholm.
Aktuell med: Boken "Ännu ett liv".
Bakgrund: Theodor Kallifatides flyttade till Sverige 1964. Han har bland annat varit lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och chefredaktör för Bonniers Litterära Magasin. Han har utgivit ett 30-tal skönlitterära verk, varav några är: "Minnet i exil", "Bönder och herrar", "Ett nytt land utanför mitt fönster", "Mödrar och söner" och "Med sina läppars svalka".
Han har också fått ett stort antal priser, bland andra Stora romanpriset 1982, Karin Boye-priset 2000 och Signe Ekblad-Eldhs pris 2008. Dessutom har han tilldelats Hans Majestät Konungens medalj, 8:e storleken i Serafimerordens band samt Gyllene korset i Hederslegionen av Greklands president. 2000 utnämndes han av svenska regeringen till professor ”för ett storartat författarskap”.

Theodor Kallifatides om...

... tiden som går:
"Det som händer när åren går är att fokuset förändras. Fram till 50–60 år tänker du på en framtid. Efter 70 år är andras framtid mer relevant. Nu handlar det mer om vad livet har givit mig. Min lust att hjälpa yngre har ökat ju äldre jag blir".
... inspiration:
"Jag har två stora källor till inspiration. Det ena är att läsa bra böcker, inget inspirerar lika mycket som bra konst. Men inspiration handlar också om att ha disciplin och hålla fokus. Och allt kan vara inspiration, som Tjechov sade, 'ge mig en askkopp och du får en novell'".
Gå till toppen