Kultur

Självspäkning och vernissageglamour

Linda Fagerström läser en konstnärs stormigt skrivna självbiografi om självspäkning, vernissageglamour och relationer. Men hon hade önskat mer om Marina Abramovićs konstnärliga drivkrafter.

Marina Abramović.

Marina Abramović

Marina Abramović med James Kaplan, Walk through walls – A memoir. Crown Archetype.
För många är Marina Abramović kvinnan i det där virala filmklippet, som i blodröd klänning och med tårfyllda ögon sträcker sina händer mot en skäggig man på andra sidan ett bord medan folk applåderar. Sekvensen är från den stora retrospektiven "The artist is present" på Museum of modern art i New York 2010, som sågs av 750 000 människor och resulterade i att konstnären blev känd långt utanför konstvärlden.
Och visst är mötet mellan Marina Abramović och hennes förre man och samarbetspartner Ulay djupt fascinerande. De bekräftande blickarna, suckarna, tårarna och händerna som under tystnad sträcks ut och tas emot av den andre framstår som arketypiska, ja nästan rituella gester i en sekulär bikt. I all sin enkelhet gestaltar mötet, tror jag, vad vi uppfattar som en förbehållslös förlåtelse. Under några korta ögonblick möts paret i odelad uppmärksamhet och ger varandra absolution. Alla längtar efter att någon gång få uppleva en sådan katharsis. Inte konstigt alls, egentligen, att klippet är så älskat.
Marina Abramovićs långa konstnärskap är emellertid så mycket mer än de där minuterna. Ett försök att sammanfatta det gör hon i "Gå genom väggar" där vi följer henne från den enkla uppväxten i Titos Belgrad via det kringflackande livet i Europa under 1970-talet med Ulay, partnern i kärlek och arbete under tolv år, till de senaste decenniernas stora framgångar.
Berättelsen om hur fadern knuffar sin sexåriga dotter Marina i vattnet från en roddbåt och med bortvänt ansikte ror från platsen, i syfte att hon ska lära sig simma, framstår som en urscen. Ensam i världen och kallsinnigt övergiven av en älskad, lär hon sig att simma – och överleva. Situationen återkommer under hela livet: sviken och lämnad av män hon älskar rör hon sig mot alla odds framåt.
Som många självbiografier har boken karaktär av försvarstal. Endast glimtvis är tilltalet mer självrannsakande, som då Marina Abramović funderar över om hon krävt det omöjliga av sina män: att deras kärlek skulle kompensera för den hennes mor aldrig gav. Måhända en psykologisk förenkling, men det hade varit spännande att följa en diskussion där ett sådant perspektiv istället applicerats på konsten: på vilket sätt har bristen på omsorg, kärlek och empati styrt henne mot de förhållandevis extrema uttryck som hon använt i sina performance? Alla knivar riktade mot den egna huden, alla slag och blåmärken hon åsamkat den egna kroppen, alla blödande stjärnor hon ristat i magen – på vilket sätt handlar de om kärlek och hat? Det får vi inte veta.
Modern slog henne regelbundet. Som gift och i 20-årsåldern bodde Marina Abramović fortfarande hemma hos henne och hade utegångsförbud efter klockan 22. Flera av konstnärens tidiga banbrytande performance med vindrickande avantgardepublik avslutades därför alltid i god tid innan tio så att hon skulle hinna hem till mamma – ofta nedkyld, utmattad och blodig eftersom självskador var ett återkommande inslag i hennes verk, precis som långvariga pass där hon låg avklädd på isblock. Mammans reaktion? Ursinnig vrede över att dottern ännu en gång visat sig naken för främlingar.
Uppbrottet med Ulay 1988, då paret tog farväl mitt på Kinesiska muren efter månader av vandring från varsitt håll, är bokens såriga kärna. Beskrivningen av hur hon förorättad, bitter och psykiskt utmattad kämpar sig igenom denna golgatavandring på ren viljestyrka är så inlevelsefull att man får intryck av att uppbrottet ännu plågar henne. Ulay, som gjorde sin kinesiska guide gravid under vandringen på muren, tonar mot slutet av boken alltmer fram som en charmig slarver. Rättegången nyligen där han krävde henne på pengar för rättigheterna till gemensamma gamla verk – efter att i åratal ha tjänat pengar på dem utan att dela med henne – nämns bara i förbifarten, som vore hon oberörd. Ett sätt att ge en förminskande klapp på huvudet åt en besvärlig lillebrorsfigur som kämpar i skuggan av en dominant storasyster? Kanske. Det är trots allt hon som är den stora stjärnan nu.
Bokens 367 stormiga sidor ägnas främst åt självspäkning, vernissageglamour och ständiga akututryckningar till ayurvediska retreater. Mellan raderna går det ibland också att läsa något om konstnärliga drivkrafter, om sökandet och syftet med alltihop – inslag som för min del ändå hade kunnat vara betydligt större.
Gå till toppen