Heidi Avellan

Heidi Avellan: Skola och systerskap vägen ut.

En kvinnas plats är i revolutionen, står det på Rachael Mwikalis vägg. Hennes revolution är en gräsrotskamp och vapnet systerskap.

Hemma hos Rachael Mwikali.
NAIROBI
Först kommer stanken. Det finns inget annat sätt att säga det: i kåkstaden Mathare luktar det skit. De svarta plastpåsarna liknar dem jag har för att plocka upp efter hunden. Här är de latrin. Bajsa i påsen och släng den så långt du kan. Någon kastar den kanske vidare. Eller så plockar en get upp den, eller några barn som leker med påsarna innan de spricker – för ja, de kommer att spricka och hamna i rännilar och sedan i bäcken med det svarta vattnet där sopor trängs.
Mathare behöver en massa saker. Inte minst jobb och utbildning. Men behovet av avlopp och rent vatten är akut – och det sätter korruptionen stopp för. Att människor lever sitt liv här, bland ruckel i korrugerad plåt, tätt inpå varandra, utan tillgång till rent vatten och avlopp, det är ett hån mot allt mänskligt.
Att mitt i detta finna så mycket värdighet, generositet och kamplust är ett mirakel.
Men låt oss börja någon annanstans. Bland smala gränder, dyra krogar, rosor och ruiner. Och, för den delen, väl fungerande vattenklosetter. Där sågs vi, Rachael Mwikali och jag, i Visby under Almedalsveckan i somras. Nu står vi i hennes hemkvarter i Nairobi, Kenya, i kåkstaden där denna unga människorättsaktivist lever och verkar.
När vi träffas har kvinnorna i hennes nätverk av gräsrotsaktivister precis avslutat sitt gympapass. Nu sitter de på golvet i sin lilla lokal och berättar om hur det är att vara kvinna i halvdemokratin Kenya, i Nairobi, i slummen. Om våld och fattigdom, men också om beslutsamheten att sätta stopp för detta. Om drömmarna att utbilda sig.
Rachael Mwikali har ett rejält lås på dörren till sitt hem: ett litet rum, ett bord, en hylla, en spegel och en säng med ett färgglatt överkast. Vid spegeln hänger en svensk midsommarstång. Och så väggar i vit plastväv, där hon skrivit sitt viktiga slagord i denna tufft patriarkala värld:
”En kvinnas plats är i revolutionen.”
Torftigt? Nej, inte jämfört med hur andra har det här. För Rachael Mwikali lever ensam, medan hennes grannar tränger in en hel familj i ett rum. Hon lever i ett matriarkat med mormor, mamma och syster och nätverket av aktivister som hjälper sina medsystrar att stå upp mot misshandlande män och myndigheter som inte står på kvinnors sida.
Själv har hon brutit sig ur ett våldsamt förhållande och nu hjälper hon andra att samla det mod som krävs för att stå upp för det självklara: att kvinnor har samma värde som män. Och barn samma människovärde som vuxna.
Att återses här, just vid kvinnodagen är speciellt. Debatt om delad föräldraförsäkring eller jämställd representation i bolagsstyrelser är väldigt fjärran.
Här i Mathare – med 800 000 människor på två kvadratkilometer – sägs en av tre kvinnor ha blivit våldtagen. Här är droger, arbetslöshet och mäns våld vardag. Här är betalda jobb sällsynta och den enda verkliga affärsverksamheten spriten som bränns vid öppen eld nere vid den sopiga bäcken.
En kvinna berättar om hur hennes man super sig full och slår henne, inför barnen, allt i det enda rum som är ”hemma”. Varför lämnar hon inte honom? För att han försörjer familjen och hon inte vill att barnen ska växa upp utan en pappa.
”Vi har uppfostrats i en kultur där det är normalt att få stryk”, förklarar en annan av aktivisterna.
Den svenska statsindividualismen – som hjälper individen att stå upp mot släkten, familjen och omständigheterna – känns plötsligt lika fantastisk som exotisk.
Kvinnorna som misshandlas förväntas inte gnälla. Kvinnorna bär inte bara merparten av ansvaret för barn och familj – i praktiken är de ensamt ansvariga. Flickor vågar inte gå på offentliga toaletter av rädsla för övergrepp. Här framstår den aktuella svenska debatten om prestationsprinsessor lite överflödig: kåkstadens flickor måste vara duktiga för att överleva.
Rachael Mwikalis budskap har trots allt vissa likheter med Birgitta Ohlssons (L) i den aktuella och omdebatterade boken Duktiga flickors revansch.
Hon peppar flickor att tala om sina drömmar med hög röst. Tjejerna bygger upp sin självkänsla och lär sig att också de faktiskt får sikta på att bli läkare, advokat eller lärare. Också här behöver flickor få höra att de kan nå sina drömmar om de vill och vågar och jobbar stenhårt – och har lite tur, för högre studier är ingen självklarhet för den som är fattig.
Skolan är den enda vägen ut. Utbildning leder till jobb och egna pengar. Och egna pengar betyder frihet, här som överallt.
Rachael Mwikali fick organisationen We effects utmärkelse De fattigas lobbyist i fjol för sitt arbete med att stärka unga kvinnor, både genom praktiska lösningar som menskoppar – många flickor missar skolan när de har mens eftersom de inte har råd med mensskydd – och genom att träna dem i ledarskap. Det var därför hon var i Visby under Almedalsveckan.
Hon jobbar i slummen, men vet att jobbet också måste göras i resten av samhället. Kvinnorna måste också engagera sig för att få in kvinnor i beslutande församlingar.
”Vi kan inte säga att vi vill ha kvinnligt ledarskap utan att stöda de kvinnor som ställer upp i val”, förklarar en av aktivisterna. De tänker verka både den parlamentariska vägen och den utomparlamentariska vägen. Och de är övertygade om var styrkan finns:
I att de agerar tillsammans. Systerskap.
Det här är en opinionstext från tidningens ledarredaktion. Tidningens politiska hållning är oberoende liberal.
Gå till toppen