Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Poänglöst, det är det som är vitsen

Peter Larsson.Bild: Peter Larsson

Peter Larsson

RECENSION. Flabber gast, Martin Bryder Gallery, Lund, t o m 2/4.
Peter Larsson liknar inte mycket i dagens välfriserade konstliv. Hans bilder är groteska, våldsamma, utmanande. Ett slags förgasade figurer drar omkring i övergivna miljöer. De verkar tecknade med ilska, ironi eller bara ett gapflabb åt hur isande kallt det kan vara i kulturnatten. Han kallar ett av sina senaste små tryckta häften ”Hug my knee, kiss my purse”, vilket ju är ett passande namn för en bildvärld som får mig att tänka på Petter Zennströms rasande skrapkartonger i Dödens Nyheter. Eller varför inte Marie-Louise Ekmans häftiga brakfisar.
Larsson har också humor och tecknar med rötter hos serieabsurdister som O A, men ofta hoppar han över poängen. Och det är vitsen, han vill ju inte fastna i förutsägbara stämningar och lösningar. Bilderna får pendla mellan yttre och inre. Kanske för att söka efter mönster. De kan vara nog så konkreta som skitens vanliga väg, alltså de rörelser som tjocktarmen bildar. Men också bländande, upplösta upprepningar i motljus, där världen blir osynlig.
Ibland staplar han ränder över varandra så att de liknar trasiga persienner. Allra starkast bland de här abstrakta verken är triptyken med knäckta, sammanpressade pinnar. Som ett rivjärn eller en sårig yta, där bara enstaka färger glimmar i mörka skuggor. En överväldigande bild av smärta.
Men han pillar inte alltför länge i samhällssåret. I stället svarar han med avogt hoplimmade skulpturer i grälla färger. De liknar uppkäftiga versioner av de stentroll, som brukar vara populära turistsouvenirer. Här är de groteska kropparna blyga och vilsna, men också uppstudsiga. Efter de explosiva mönstren och nattens fasor är det ett ömsint reparationsarbete, som också bär upp en svit små målningar, där världen är skönt men provisoriskt hopfogad.
Visst spretar det, men det är nödvändigt i ett trevande, uppriktigt och ovanligt mänskligt tilltal. Trycket är starkt in i minsta detalj på ett sätt som påminner om fri rock'n'roll.
Gå till toppen