Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Jag sökte ett gubbslem och fann en själ”

"Citizen Schein" är en berättelse om att fly från ett land i krig och hitta ett nytt liv och en ny identitet. En Hollywoodsaga à la Nya testamentetmed alla de ingredienser vi känner igen och därför älskar.

Harry Schein är jagad som barn och tvingas fly men är på något sätt utvald och kan allt (typ gå på vatten). Han är karismatisk och blir därför både älskad och hatad. Slutligen sparkas (korsfästs) han från Filminstitutet och förlorar allt för att sedan ta revansch (återuppstå.)
Det är med ett visst motstånd jag går in på pressvisningen. Jag vet väldigt lite om Harry Schein förutom att han var chef för Svenska Filminstitutet och spelade tennis med Olof Palme. Rent ytligt ser jag framför mig en solbränd, leende och lite slemmig gubbe som eventuellt är samma person som Jörn Donner. Att några manliga kritiker sitter i raden framför och snackar hockey gör mig inte vänligare inställd. När filmen rivstartar med ett klipp där Harry drar en fotbollsmetafor, är dubbelexponeringen av privilegierade kulturmän som fyller sitt sug efter homosocialitet via arbetarklassidrotten ett faktum. Här ska män med mandat att definiera kvalitet gotta sig i en annan lika maktfullkomlig mans berättelse.
Det som gör Harry Scheins historia så oerhört rätt just nu är förstås de pågående normaliseringsprocesser av rasism som pågår i det västerländska samhället. Främlingsfientliga partier och ledare tar plats både i det politiska toppskiktet och i media. Förra året tog Sverige emot en så kallad våg av ensamkommande flyktingbarn vilket av många bemöttes med oro. Barn vars öde påminner om Harry Scheins. Boenden för flyktingar brändes ner på löpande band och Sveriges regering beslöt att stänga gränserna. För att citera en annan Sverigeaktuell dokumentärfilmskaraktär – James Baldwin: ”The past is present.”
Den andra faktorn, som kan tänkas skapa igenkänning hos den kulturella medelklass som troligtvis också blir filmens största publik, är hur Harrys luxuösa leverne på många sätt gick stick i stäv med hans socialistiska ideal. Något som på sjuttiotalet stack i ögonen på de flesta men som numera är norm inom kulturvänstern om än kombinerat med ett visst självhat.
Vilka trådar är det då som spinns och fångar in spindeln i nätet? Jo, vi får veta att han var en överlevare, uppfinnare, entreprenör, socialist, miljonär, älskande, hora, tyckare, en psykopat med grandios självbild, en som alltid var glad, en deprimerad, en som inte levde som hen lärde. Tvärtemot mitt motstånd mot den här typen av ”förklarande” dokumentärfilmer måste jag erkänna att just motsättningarna och komplexiteten i Harrys karaktär gör att det kraftigt uttjatade greppet med polyfona röster fungerar överraskande bra.
För mig är filmen som mest intressant när dess budskap löper parallellt med insikter hos Harry själv. Som när han i en intervju får frågan om han inte känner utanförskap som "invandrare". Han svarar att han har en allmän känsla av att vara annorlunda men att det är en känsla han delar med många och att ju närmare en person en kommer, desto ovanligare blir den. Vid de tillfällena är det som om filmarna tagit Harry i hand och promenerat in i solnedgången. Det är rörande.
I en intervju i Filmarbetaren förklarar en av filmens tre upphovspersoner, Kersti Grunditz Brennan, att de alla haft olika relationer till Harry Schein under arbetets gång. Maud Nycander var ofta arg på honom medan Kjersti själv blev förälskad så till den grad att hennes partner blev svartsjuk. Och bland alla de röster som kommer till tals i filmen ljuder ändå filmarnas hatkärlek starkast trots att de inte ger sig tillkänna i några metalager.
Det berömda uttalandet att Harrys två mål i livet var "att bli miljonär och gifta sig med Sveriges vackraste kvinna" känns inte helt PK. Men, efter att ha sett filmen tror jag faktiskt att Harry Schein hade klassats som sapiosexuell på Tinder. Precis som Strindberg drogs han till emanciperade kvinnor som gick sin egen väg. Säkert hade han också det gemensamt med de flesta kvinnor att han behövt använda sig själv som valuta för att nå dit han ville i livet. Han beskriver bland annat att han i början av sin karriär inom vattenrening lärde sig mer om prostitution än om affärer.
Ett av de intressantaste klippen är taget ur programmet "Oförutsett" från 1987. Kristina Lugn, Bert Karlsson och Jörn Donner grillar en inbjuden gäst som för dagen är Harry Schein. Det röks kopiösa mängder cigaretter i studion. Stämningen är minst sagt förtätad. Kristina Lugn tar, på ett sätt som jag känner igen hos mig själv när jag hamnar som ensam kvinna, på sig rollen som gubbe och förminskar Harry genom att objektifiera honom. Harry bemöter henne med en ödmjukhet som befäster min sympati för honom totalt.
Med en jobbig känsla av att ha blivit sol-och-vårad och med samma fadda smak i munnen som efter en film av Lars von Trier, lämnar jag skamset salongen. Jag sökte ett gubbslem och fann en själ – jag är inte besviken.

Harry Schein

Född 1924 i Wien. Dog i Stockholm 2006. Grundare av Svenska Filminstitutet och filmreformen. Bioaktuell i Maud Nycanders "Citizen Schein" med biopremiär denna helg. Samma titel bar boken av Lars Ilshammar, Pelle Snickars, Per Vesterlund utgiven 2010.

Fia-Stina Sandlund

Tillsammans med Joanna Rytel i gruppen Unfucked Pussy demonstrerade hon med banderollen "Gubbslem" på scenen under Fröken Sverigegalan 2001. Långfilmsdebuterade med Fröken Julie-inspirerade "She's wild again tonight" (2015).
Gå till toppen