Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Carl Rudbeck: ”Gränser fick dåligt rykte. En god människa byggde broar, inte murar.”

Donald Trump och hans gränser.Bild: Alex Brandon
Ska vem som helst ha rätt att slå sig ner var som helst? Det mest utrerade nyliberala evangeliet svarar ja på den frågan. Gränser är, menar dessa extremister, ett otyg som överheten hittat på för att kunna kontrollera folkets fria rörlighet som är en natur- eller gudagiven rättighet. Den liberala tanken om allas rätt att bo var de vill har haft ett visst uppsving under senare år. Gränser, för att inte tala om murar, fick dåligt rykte. En god människa byggde broar, inte murar.
När president Donald Trump lovar att bygga en mur mot sitt södra grannland jämförs han ibland med de östtyska ledare som byggde en mur mot väst trots att avsikten är den diametralt motsatta. Den ena muren finns till för att hindra folk att strömma in, den andra för att hindra människor att lämna sitt land. Den ena muren vill göra sitt land till en fästning, den andra till ett fängelse.
De ledare som idag vill upprätthålla nationell suveränitet med strikt kontroll på vem som anländer och vem som lämnar landet beskrivs som närmast ondskefulla. Det som var en självklarhet för bara några få år sedan har blivit en kontroversiell tanke som av somliga anses extrem, ett illiberalt utslag av en förhatlig högerpopulism som förkroppsligas av bland andra Viktor Orbán i Ungern och Marine Le Pen i Frankrike.
Visst är tanken på en gränslös värld där alla är världsmedborgare vacker men som de flesta utopiska tankar är den riskabel och kan leda till sin motsats. Ett fåtal omfattar denna globala allemansrätt i sin radikalaste form men en modifierad version av den ligger bakom den flykting-, asyl- och invandringspolitik som tills helt nyligen fördes av flera stora och små europeiska länder. Alla var välkomna. När ledande svenska samhällsdebattörer tillfrågades om det kanske möjligen fanns ett tak för vad Sverige och Europa kunde tänkas ta emot blev svaret ett indignerat nej. De som försynt undrade om öppna gränser var förenliga med en generös välfärdsstat fick veta att ”en sådan tankefigur var oacceptabel”.
Det som i teorin lät så bra, en idé med rötter i upplysningens tankar om allas lika värde, blir ett problem när den ska tillämpas. Pendeln slår över åt andra hållet. I Ungern bygger man i dessa dagar något som liknar fångläger. EU står handfallet. Denna organisation har visat sig värdelös när den nu står inför sin hittills största utmaning. Inte undra på att EU-fientliga stämningar vinner insteg lite överallt och att man nu inte omedelbart avfärdar den ännu trots allt ganska osannolika tanken på en frexit – ett franskt utträde ur den europeiska gemenskapen.
I dagens läge kan det alltså vara på sin plats att återupprätta gränsernas en gång goda rykte. Och då samtidigt konstatera att ett fortfarande någorlunda välmående Europa inte kan lösa världens alla problem eller ens ta emot så många immigranter som det goda samvetet bjuder men som en ogin verklighet förbjuder.
Gå till toppen