Åsikter

Läsartext: De hade följt efter mig, jag var rädd och ensam mot fyra fullvuxna män

”Jag försökte jag se om det fanns personer i min närhet, men möttes av ett näst intill tomt villaområde. Ingen annan förutom han och jag.” En 18-årig kvinna beskriver hur hon blir förföljd av en man efter att han och hans vänner försökt dra in henne i en bil.Bild: Hasse Holmberg/TT
Onsdagen den 8 mars gick jag för att hämta min cykel vid en busstation i Trelleborg. Jag är ganska bekväm av mig så jag hade skjutit upp denna långa promenad. Såklart var hörlurarna i och dundrade på med hög musik, mest för att tiden skulle gå snabbare och för att jag var ensam.
Det började duggregna och kylan kom smygande. Men det gjorde mig inget. Jag älskar regn, det är lugnande och fick mig på bra humör. Rusningstrafiken hördes lätt igenom musiken. Vid trottoarens slut väntade ett övergångsställe. Bil efter bil körde förbi och det lätta regnet blev tätare.
Plötsligt stannade en mörkblå Audi och blockerade min väg framåt. Två dörrar öppnades, två män gick halvt ut ur bilen och försökte greppa tag om mig. Av ren reflex tog jag några steg bakåt och började springa snabbt runt bilen, över vägen och in i ett villakvarter. Jag blickade inte bakåt förrän jag var på andra sidan vägen. Jag såg att bilen fortfarande stod kvar på samma ställe. Personerna i bilen satt och flinade mot mig.
Varje hår på kroppen reste sig. Hjärtat bultade hårt och snabbt, detta hade aldrig hänt mig förut och borde inte hända mig, det borde inte hända någon. Jag är 18 år och skulle bara gå över en väg. Klockan var strax över fem, det var inte ens mörkt.
Det hände på bara några sekunder. Känslorna dunkade och jag försökte tänka på vad jag skulle ta mig till. Snabbt ryckte jag fram mobilen och ringde en av mina närmaste vänner. Tack vare henne kunde jag få ut en del känslor och började andas normalt igen.
När jag nådde cykeln ungefär fem minuter senare, kom det fram en lång och fullvuxen man. ”Fan va du e snygg”, sa han. Med stora ögon följde han varenda rörelse jag gjorde. Hans blick rörde sig upp och ned tills den nådde mina ögon igen. Han presenterade sig och mumlade något snabbt.
Han ville ha mitt nummer. En fråga som han ställde fyra gånger, tonfallet ändrades från trevligt till tvärt och ovänligt. I ögonvrån försökte jag se om det fanns personer i min närhet, men möttes av ett näst intill tomt villaområde. Ingen annan förutom han och jag. Han och jag.
Jag hörde hur en bilmotor startades några meter därifrån, samma mörkblåa Audi rullade sakta fram. Den hade stått gömd bakom ett hus i närheten. Alltså hade personerna vänt på den trafikerade vägen och kört i motsatt riktning, för att förfölja mig in i ett villaområde.
Mitt ansikte drogs ut i ett motvilligt leende och jag svarade något i stil med att jag tyvärr inte ville lämna ut det men tyckte det var vänligt att han frågade. Han gick med långa steg tillbaka och satte sig i bilen, utan att hans blick lämnade mig. Jag tog ett hårt grepp om min cykel och drog därifrån så snabbt jag kunde. Min puls ökade mer och mer, jag viste inte om jag skulle skrika eller gråta.
Ingenting hände men ändå kände jag mig så utsatt. Rädd, ensam, nedtryckt, arg, förvirrad och ledsen. Skulle jag ha gjort något annorlunda? Skulle jag ha haft andra kläder på mig? När jag kom hem översköljde tankarna mig och det kändes som att jag skulle drunkna. En ensam person emot fyra fullvuxna män. Vad skulle ha hänt? Vad skulle jag ha gjort om de hade lyckats dra in mig?
Det hände på internationella kvinnodagen. Jag har aldrig tidigare känt mig hotad som kvinna i dagens Sverige. Inte förrän den dagen.
Kvinnor blir våldtagna och misshandlade varje dag. Jämställdhet borde vara en självklarhet, ett samhälle med samma respekt och rättigheter för kvinnor och män. Många förväntar sig detta men agerar inte. Men jag tror att det är upp till var och en, något vi bara kan uppnå tillsammans genom att tänka på hur vi bemöter varandra. Vi når inte jämställdhet genom något beslut från någon annan. Tills detta händer dig, vet du inte hur jag känner nu. Tänk att någon försökte dra in mig i en bil, att samma personer sedan förföljde mig. Tills detta händer, är det lika overkligt för dig som det var för mig.
Ingenting hände mig, men ändå känner jag mig rädd och nedtryckt. Så tänkte jag under kvällen på Internationella kvinnodagen och dagen efter. Men nu har jag polisanmält. Jag kom helskinnad därifrån, men det hände ju faktiskt något.
Jag har mycket litet hopp om att männen ska gripas, men min anmälan kan eventuellt vara en pusselbit i ett större mönster. En anmälan är ett sätt att synliggöra. Detta borde inte hända.

18-årig tjej

Kvinnan som har skrivit vill vara anonym av rädsla för att männen ska söka upp henne. Sydsvenskan känner alltid till skribenternas identitet.
Gå till toppen