Det är inte ovanligt med strider kring konstens hus. Vems verk ska lysa starkast i konsthallar och konstmuseer – arkitektens eller konstnärernas? Främsta paradexemplet är förstås Frank Lloyd Wrights spiralformade museihus för Guggenheim i New York, som blev klart 1959 och genast orsakade protester bland konstnärerna. Den sortens expressiva konstmuseihus har byggts allt oftare på senare år, samtidigt som allt fler konstnärer deklarerat att de hellre ställer ut i simpla industrihallar än i alltför särpräglad museiarkitektur.

I striden kring Tony Craggs planerade skulpturer framför Konsthallen i Malmö är det motsatt laguppställning som gäller. Diskret arkitektur mot alltför högröstad konst. En åsikt som stöds av Carolina Söderholm i Sydsvenskan (13/3) där hon utsträcker det ”ödmjuka” anslaget till att gälla inte bara det nya konsthallstorgets gestaltning utan också Klas Anselms 1970-talsbyggnad för Konsthallen.

Men Anselms fantastiska konsthallshus är varken lågmält eller ödmjukt, vill jag påstå. Istället är det stor arkitektur, där dock de geniala greppen inte syftat till att skapa häftig ”signaturarkitektur”, utan om att ge förutsättningar för levande konstnärlig dialog och demokratisk öppenhet. Londonbaserade arkitekten Adam Caruso analyserade i tidskriften AA Files (nr 41, 2000) husets storhet som ligger i att det till synes enda stora rummet egentligen är tre. Men inte avdelade med väggar, utan via olika varianter av ljusinfall. Utan tvekan har dessa raffinerat ”osynliga” rumsbildningar bidragit till husets extrema flexibilitet. Varje konstnär som ställt ut genom åren har i princip fått chansen att skapa sitt eget utställningsrum. Något som de flesta också gjort – med ett oanat antal variationer som resultat. Plus att Malmö Konsthall numera älskas som rum av konstnärer världen över.

Det nya Konsthallstorget är däremot ”lågmält” intill gränsen för det anemiska. Om det håller jag med Malin Krutmeijer (15/3). Tristessen gäller både den del av platsen framför Konsthallen som de facto nu gestaltats. Men än mer hela det ödsliga stadsrummet runtom som bara lämnats därhän. Inklusive en dominant och mördande tråkig garagenerfart.

Nej, torget behöver mera liv. Men Craggs skulpturer är inte receptet. Som istället handlar om att arkitektoniskt ta hand om hela det ödsliga gaturummet framför Konsthallen. Skulpturerna behöver också en bättre, inte så tom plats. Som stort fan av Tony Craggs industri-organiska konst finner jag det obegripligt att han accepterat den föreslagna placeringen. Gärna istället en grön och lummig inramning så att de höga tvetydiga formerna kan glänsa falskt och metalliskt härligt bland alla de andra träden.